Under På Spåret hade jag bara tre kraftiga sammandragningar och under varje sammandragning så tänker jag på hur ondskefull jag tycker att min barnmorska är. Jag kan på allvar knappt gå då jag har sådan otrolig smärta som strålar ner i benen, och den tröst hon kunde ge mig var att jag kunde ringa och be om sömntabletter om smärtan hindrade mig från att sova. Varför kan de inte bara sätta igång eländet istället undrar jag ju lite istället för att låta mig plågas och smälla i mig sömnmedel. Ungen var ju färdigvuxen för typ 3veckor sedan. Nej, istället skall magen spännas så tårkanaler sätter igång och man får passa på att träna på att "komma ihåg att andas" flera gånger i timmen. Vidare så ångrar man ju lite att man ens klagade på den kraftiga "mensvärken", men är iaf glad att det än sålänge inte gör lika ont som under missfallet då ryggen höll på att krossas inifrån. Det smärtan lär ju komma snart också, men jag skall säga åt sköterskorna att vara redo med bedövning så fort som möjligt.
Nu är det iofs så att jag behöver någon att vara arg på angående detta, barnmorskan gör ju bara sitt jobb. Känns ju inte helt rättvist att bli arg på bebisen i magen heller, även fast jag ibland har slängt ur mig att den är ond. Kan ju skylla på mig själv också, eller Dallan för delen, för att jag gick och blev gravid, men det undviker man ju in till det sista. Man har nog med självförakt ändå och Dallan har fått utstå nog med gnäll. Får väl börja tro på Gud för att sedan förbanna denne genom att hytta med näven upp mot himlen. Det verkar ju vara nog för vissa... Däremot är man ju inte så peppad på att utstå skiten igen. Vilket säkerligen är lite av känslan som har nått fram då jag gnällt av mig angående graviditeten i denna blogg. Känner lite att jag bara vill få ett slut på den här kategorin så att jag kan gå vidare.
