2 böcker om livet som nybliven mamma - Baby Blues
Baby Blues / Pia Hintze (Wahlström & Widstrand)
För att illustrera vilka förhoppningar om bokens innehåll som omslaget inger så väljer jag att börja med att skriva rakt av vad som står:
Taget från bokens omslag:
Baby Blues handlar om Sarah och Karl som träffas, blir kära och får en son. De är drygt trettio, har kommit en bit på väg i livet och tycker de är beredda. Ändå blir inget som de tänkt sig. Det här är boken för alla som vill läsa en rolig och insiktsfull roman om en omvälvande tid i livet.
AMELIA citeras vidare på bokens omslag:
>>På ytan är Baby Blues bara en väldigt rolig roman om att få barn. /.../ På djupet har Pia Hintze åstadkommit en seriös skildring av efter-förlossningen-depression, och en larmrapport om samtida livsideal son inte är barnvänliga.<< AMELIA.
Kan ju börja med att säga att boken gjorde mig arg. Inte bara för att jag inte drog på smilbanden en endaste gång, nej, jag blev så sjukt besviken då jag faktiskt förväntade mig en insiktsfull och intim depressionsskildring. Istället fick jag något ytligt och självcensurerad (visserligen bitvis rätt så välskriven) smörja. Något jag insåg någonstans i mitten av boken iom en specifik händelse och tanke i boken, som jag självklart glömde att markera, så vi tar det hela från början.
Sarah är alltså ihop med Karl, och de får barn. Karl verkar vara den perfekta pappan, iaf innan denne Nils, vilket är namnet barnet får, kommer till jorden.
Förlossningen verkar gå relativit smärtfritt, och man har ingen som helst förståelse för att det helt plötsligt är en sugklocka med i bilden. Detta eventuellt tack vare att man lämnat ute viktiga detaljer (för så är fallet genomgående i boken) med hänsyn för någons känslighet (?). Karl syns nästan inte till under hela tiden Sarah är på BB, han har mycket att göra på jobbet.
Sarah kommer hem från BB genom att åka taxi utan bilbarnsstol! Karl är ledig 2veckor, men har mycket att göra då de nyss har flyttat in i ett hus på landet, och så det där med jobbet. Så någon tid med sitt barn och sin sambo är det inte tal om. Sedan åker han iväg till jobbet igen, och Sarah ser knappt skymten av honom.
Det tar dock nästan halva boken innan hon börjar bli lite irriterad på sin killes uppträdande, men när hon sedan på samma sida snabbt försvarar hans beteende med att hon visserligen inte har frågat om hjälp, så tappar man lite respekten för henne, och tänker att det här kan inte sluta på annat sätt än att hon och Karl är ihop i slutet av boken och att han nog aldrig får den där utskällningen.
Sedan är det det här med depressionen. Om det inte vore för att man kan föreställa sig hur djävla deprimerad man själv hade varit om man hade en man som henne. Så omnämns sällan några känslospel från hennes sida över huvud taget. Hon är mer i stadiet av en apatisk zombie. Hon beskriver sina "vänner" på ett hånfullt sätt och slänger till synes pliktskyldigt ur sig någon fin (om än nästan samma varje gång) mening om sin son Nils då och då. Man ges visserligen lite av en förklaring till varför hon agerar så som hon gör genom historierna om hur hon växte upp, med att känslor skall tystas ner och hur flickor skall hålla sig i bakgrunden och låta männen få ta för sig. Dessa barndomsminnen av sina föräldrar och släktingar som så tydligt visade dessa åsikter, är nog det mest intressanta med boken. Man känner tidigt ett visst förakt inför hennes föräldrar när det kommer till detta, och det uppskattas. Intressant är också att hennes enda vän som hon inte har något ont att säga om i boken också är en äldre kvinna, något av en förebild och modersgestalt märker man tydligt. Synd att inte ens hon kunde förmå henne att släppa tankar som "jag bad ju inte om hjälp!"
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att hon lämnar detaljer ute. Speciellt då hon beskriver en händelse då hon sparkar till Karl när han sover, och sedan säger till honom att det var för att han snarkade, som extremt skamfullt och att hon skämdes jättemycket. Detta är också den enda liknande incidenten förutom ett endaste utbrott över att han skall ta Nils iaf en endaste gång då han behöver tröstas (vilket han då inte gjort på månader)... Var det inte sedan just i den andemeningen hon ursäktade honom genom att skriva att hon aldrig bett om hjälp och att hon var orättvis?... Nej usch. Visst, min kille är långt ifrån perfekt, men visst blir man glad att han inte är Karl.
Ett stort problem med boken är dock att man trots att den är rätt så välskriven, har stora problem med att få mig att förstå under vilken tid/tidspann boken utspelar sig. Man försöker såvida leta lite ledtrådar till vilken ålder Nils kan vara i, så att man förstår hur lång tid det har gått, men det är förbaskat svårt. När hon skriver att Nils skrattar, samtidigt som jag är helt inne på att han inte kan vara mer än 2månader, så blir jag förvirrad. Dessa incidenter återkommer gång på gång. Som att hon redan tidigt kan sova från innan Karl har kommit hem från jobbet, och att han åkt iväg igen innan hon och Nils har vaknat. Hade hon en 1månaders som sov hela nätter eller sov Karl hemma inte mer än någon timme? Som sagt är det hela minst sagt förvirrande ibland, och tar bort lite av flödet i den annars välskrivna boken.
Som ni märker så tycker jag det finns allvarliga brister i boken, men den höll mig riktigt intresserad nästan hela vägen igenom. Jag ville ju veta om hon skulle komma till sina sinnes fulla bruk och få Karl att inse att han varit en arsle. Samtidigt så var det ju knappt det boken handlade om. Av någon anledning så blev han bara ett bihang, kändes det som... Äsch, jag säger som det är. En skitbok som man faktiskt utan att anstränga sig kan läsa ut på några få timmar. Men om man är ute efter en djupgående skildring av en nybliven mamma och hennes våndor, läs något annat. Annika Lantz bok exempelvis, som det kommer en recension av inom kort.
Baby Blues får betyget 2 av 5
Som nybliven mamma skall jag nu försöka finna lite mer tid så jag kan fortsätta med nästa bokrecension. Tills dess...