Jag är den enda av de jag känner som lyssnar på Alex & Sigges podcast (om ingen lyssnar "i smyg", vill säga). En av Sveriges populäraste poddar som har hållit på ett par år nu. Har försökt att värva folk i min närhet, men det verkar inte vara intressant. Och jag var också väldigt anti till en början. Det började med att jag tänkte att jag skulle börja lyssna på någon svensk pod, och gick då igenom de populäraste, och fastnade faktiskt för dessa två killars diskussioner, tankar, monologer, historier och anekdoter. Hade ju ingen vidare relation till dessa innan, så jag antar att mitt sinne var öppet, och nu har jag faktiskt lyssnat igenom varenda avsnitt. 

 

Jag inleder min recension med denna lilla bakgrundsinfo, för boken jag skall recensera är ju skriven av den ena halvan av podcasten; "mediamannen" Sigge Eklund. Vidare så vill jag tillägga att det är ljudboken jag tagit del av, inläsen av ingen mindre än, ja, Sigge Eklund. Att ha lyssnat på honom i över 100 timmar tidigare via podden kanske borde ha gjort mig mätt på hans stämma, och det har jag väl, i viss mån, men tyckte ändå det skulle vara intressant att höra honom läsa in sin egen bok. Något som var både en fördel och ett misstag på samma gång. Men mer om det senare. Här följer en recension där jag inte tar upp så mycket om handlingen, för er som inte har läst den. Samtidigt blir det ofrånkomligt att skriva några rader om slutet. Så var beredda på det:

 

 

I In i labryrinten får vi följa ett nät av självupptagna människor, och allt kretsar kring försvinnandet av en flicka, men samtidigt inte. Lika försummad som flickan var i livet, lika försummad blir historien om hennes försvinnande av författaren. Med små små steg så närmar vi oss dock svaret på hur och varför hon försvann, men därimellan får vi lära känna de vuxna självupptagna personerna som var involverade i denna tragedi. Det är en kall, ytlig beskrivning av egocentrismen i dagens samhälle, som känns givande på ett plan, men samtidigt så är det såklart otillfredsställande på andra plan. Och med tanke på detta så blir upplösningen av denna "kriminalare", som det i viss mån är, extremt otillfredsställande, så lämnas man tom och lurad. Vilket i och för sig kanske är rätt åt mig, med tanke på det osunda intresset som byggs upp på ett smart sätt. 

 

Det fanns alltså besvikelse över slutet i In i Labyrinten som nog kommer vara det mest minnesvärda med den. Och jag kunde inte låta bli att tänka på vad Sigge Eklund hade pratat om i ett pod-avsnitt då han hade toklyssnat på P3 dokumentär. Om det dramaturgiska knepet de sysslar med, som så även kan återfinnas i serier så som Lost. Eklund berättade i podden om hur imponerad han var av denna uppbyggnad, och över hur smart det var, och verkar ha använt sig av samma dramaturgiska knep i In i labyrinten, men i absurdum. Något som jag både gillar och avskyr på samma gång. 

 

Det är Eklunds femte roman, och den första boken som inte är självbiografisk. Detta är dock en sanning med modifikation. Om en tagit del av Sigges tankar, personliga relationer och historier från sitt egna liv, så kan en lätt dra paralleller mellan det och boken. Så även när det kommer till miljöerna. Vi är i Sigges gamla hemtrakter, och allt känns som sagt väldigt bekant. Själva försvinnandet av den lilla flickan har så även det en verklig förebild, och tyvärr så förstör allt detta mer än vad det tillför till känslan i boken. Det känns helt enkelt som om jag lyssnar på ett låååångt avsnitt av Alex och Sigges podcast, och att det är Sigge själv som läser tillför ju såklart till den känslan också. Sigge Eklund är dock en bra inläsare. Det går lite knackigt den första halvtimmen, men sedan så flyter det på väldigt bra. Eller så är det helt enkelt en själv som vaggas in i sättet han pratar på efter en stund. 

Jag hade dock stora problem med språket/språkbruket i romanen. Här blandas friskt väldigt gammeldags uttryck och ordval med väldigt moderna sådana (mer så än vad jag själv gör), vilket kändes opassande. Jag kan förstå tanken med det, men resultatet blev att det kändes konstlant och onaturligt. Skulle helt enkelt ha velat att språket kändes mer fokuserat, så det inte hade känts som enkom ett försök att vara originell.