När jag satt på tåget på väg mot Köpenhamn i fredags så var det svårt att undvika Dansk Folkepartis affischer. Med sina fula nynen och med olika allmängiltiga slagord så förpestade de min korta tågresa från Öresundsbron till huvudstaden. Danske Folkeparti är öppet emot att ha muslimer i Danmark, och sågs länge som ett mycket mer radikalt parti är Sverigedemokraterna. Något som kanske har ändrats sedan Jimmie Åkesson har sagts sig varit öppen att samarbeta med Nationella Fronten i Europaparlamentet. Vi har även under partiledardebatterna sett en Åkesson som är mer öppen med Sverigedemokraternas starka ställningspunkt gentemot en viss typ av invandrare. Hur de inte skall välkomnas in i landet, oavsett anledning till varför de söker sig hit. Och de som väl kommer in skall inte beviljas uppehållstillstånd för mer än korta perioder. 

 

Men mer om det senare, och tillbaka till tågresan. För när jag satt på tåget och tänkte på detta, och hur galet det var att Danske Folkeparti är så accepterat och omtyckt i Danmark, så klev det på en kvinna i slöja på tåget och satte sig i närheten. Det gjorde mig så fruktansvärt ledsen att tänka på hur det måste kännas att bo i ett land där en sådan stor andel av befolkningen inte tycker att en hör hemma i landet. Inte för att en har gjort något hemskt, utan antingen för att en har fötts i ett annat land och varit tvungen att fly till ett land där det finns trygghet och frihet, eller bara tillhör en specifik religion. Spelar ingen roll hur mycket gott en gör för sig, hur god människa en är eller hur mycket en bidrar till samhället (om en nu skall låtsas att människor måste tillföra något för att de skall ha ett mänskligt värde och ta del av de mänskliga rättigheterna). En klumpas ändå ihop med "alla andra". Är det inte det stökiga killgänget i förorten, så är det extremistgruppen ISIS. Folk har röstat in ett parti som helt öppet säger att muslimer har våldet i blodet mer än några andra. För rasbiologi har (förhoppningsvis) nått sin kulmen för längesedan, men den har inte ebbat ut. 

 

Sverigedemokraterna säger sig vilja främja integrationen i Sverige. Men hur integrerad blir en i ett samhälle när en ses som världens avskum, trots att en inte gjort annat än att födas som den en är? Hur integrerad blir man om en skall förvägras att fortsätta att nyttja sin kultur, sitt språk? Hur integrerad blir man när man kommer till Sverige och inte vet hur länge en får stanna. När en kan bli hemskickad till sitt land och eventuellt en säker död när som helst? Hur integrerad blir man när ens familj är kvar i landet där krig och förtryck härjar, då det bara fanns pengar till en biljett till säkerheten? Hur integrerad blir man? 

 

När jag satt där på tåget så hann jag tänka på allt detta, och jag tänkte också att jag hoppas att inte Sverigedemokraterna får så mycket stöd nu på söndag som alla opinionsundersökningar visar. Jag hoppas att de naiva dumma djävlar som tror att Sverigedemokraterna är ett parti som kommer minska segregationen i landet inte har låtit sig luras. Jag hoppades att rasismen inte hade normaliserats så pass mycket att folk missat den. Jag hoppades att vi inte hade så många rasister i Sverige. Men jag hoppades förgäves. 

 

Att så många människor ute i Europa återigen röstar som tokar på öppet islamofobiska och rasistiska partier är skrämmande, och en vill ju så gärna att Sverige skall vara ett undantag. Vi bortförklarar dessa röster med att människor är rädda, människor är arbetslösa, människor ser ett ökat grovt våld i samhället etc etc. Och precis som innan andra världskriget så målas bilden upp utav att allt är en viss kategori människors fel. Då var det antisemitismen som normaliserades, idag är det islamofobin. Och jag är så extra ledsen över att många människor som själva har levt under förtryck och förföljelse själva hakar på dagens högerextremism. Varför lär vi oss ingenting? 

 

Och nej, man är inte rasist för att en vill ha mindre invandring till Sverige, men huvudanledningen till att övriga svenska partier vill ha hög invandring till Sverige är inte för att de är rädda för att ses som rasister annars. Utan för att vi faktiskt behöver ha folk in i landet. Och jag frågar mig lite om de som har röstat på SD har träffat någon som flyr från krig, tortyr och förföljelse? Har de suttit och pratat med någon av dessa? Kan de se dem i ögonen och säga, att du får inte vara här, vi hjälper dig på plats istället. Sverige nekar tillräckligt många med fullgoda asylskäl att stanna i landet, vilket är fruktansvärt tragiskt. Men vi gör väl som oftast så gott vi kan, vill jag hoppas. Det har vi råd med. Det är inte pensionärerna, skola eller sjukvård som betalar för detta, utan allt handlar om vilken fördelningspolitik en vill ha. Vart är solidariteten? Vart är inlevelseförmågan i folks lidande? Har vi blivit så avtrubbade och paranoida? Nu har 13% av de röstberättigade i Sverige valt ett parti med en inhuman flyktingpolitik och med en fördelningspolitik som ger mer till de rika och mindre till de som har det sämst. Ett parti som vill öka klyftorna, inte bara de kulturella, utan också de ekonomiska. Två saker som kommer motverka integration och skapa mer lidande, osäkerhet och normalisering av främlingsfientliga åsikter.