Nu har jag haft ett 3-timmarsmaraton med 90-talets alla guldklimpar. Och då menar jag inte någon eurotechno, nä, det blev låtar som en kan slänga in i facken alternative rock och grunge, vilket mestadels är samma sak. Igor var dock inte det minsta imponerad. Inte ett endaste dansryck bjöd han på. Han som brukar dansa till det mesta. . Men så är ju punk och "indie punk" mycket svängigare.

 

Det är en sådan galen nostalgitripp att köra igenom alla dessa låtar. Minnen som jag trodde var förlorade kom tillbaka. Minnen från när jag köpte skivorna, hur och när jag lyssnade på dem. Vilka videor jag brukade spela in på VHS band, och vilka låtar jag satt och väntade på skulle dyka upp på radion med fingret över rec-knappen. Vilka av mina vännder som också gillade vissa låtar, och vilka låtar det var bäst att hålla tyst om att en gillade. Jag kom ihåg att jag gillade Lakini's Juice av det där avskyvärda bandet Live. Sedan var det ju inte särskilt hippt att gilla Bush, men "som tur är" så gillar jag inte deras nya grejer. För ja, jag upptäckte ju nu att de fortfarande håller på. Lät fördjävligt. Välproducerat och sliskigt. Typ, så som de fick höra att de lät av alla "riktiga grungare". Jag kan dock fortfarande varenda textrad till Swallowed och Greedy Fly, och jag tyckte faktiskt inte ens den där skivan The Science of Things var så hemskt usel ändå när det begav sig.

 

Vad upptäckte jag mer? Jo, att Soundgarden inte riktigt håller, men att det där minnet från när jag i 4an i mellanstadiet tog texten från The Day I Tried to Live och sade att jag skrivit den under musiklektionen, fortfarande roar mig, och har säkert också etsat sig fast hos mig då jag hade så fruktansvärt dåligt samvete över mitt fusk. Jag roades också över hur små och söta Silverchair var när de kom med sin hit Tomorrow, och att jag som liten aldrig reflekterade över hur skabbiga Stone Temple Pilots var. Och så undrar jag än idag varför inte Alice in Chains föll mig i smaken, men jag står än idag för att Nirvana inte var det bästa grunge-bandet, och att Bleach är deras bästa skiva.

 

Desto äldre jag blev, desto "skränigare" och hårdare skulle musiken bli, och då är det egentligen bara fyra band i denna genren som har stannat kvar hos mig under alla dessa år på allvar:

Pearl Jam; gubbigt redan då, och idag så är det passande gubbigt för någon som har fyllt trettio. 

Faith no More; eller, egentligen allt som har med Mike Patton att göra.

Tool; även fastän det låter som om Maynard skiter samtidigt som han sjunger. 

Primus, fina Primus.

 

Nu är det massvis med band jag inte nämnt här som jag körde igenom låtar av idag, men ni kan säkert gissa er till vad som spelades. Men vilken video jag har valt till detta inlägget kanske blir lite oväntat, eller vad vet jag. Jag vet iaf att jag borde skriva om musik oftare, och att jag borde ha fler sådana här nostalgiresor, även fastän Igor inte är särskilt road utav dem: