Rainbow Arch Over Clouds

Hunden som inte ville mysa

Jag har stött på det många gånger efteråt, men inte innan det hände mig. Detta med att ha en hund som inte vill mysa. Som inte ens tyckte att en klapp var något att ha. Jag kom och tänka på det nu igen då någon skrev och berättade om sin valp som var exakt som Tolstoj var när han kom till oss, och under en bra bit framöver. Personen fick svaret att det var helt normalt, att en del hundar är så. Men fick ingen tröst och försäkran om att det blir bättre. Kanske det inte blir det för alla. Men för att ni skall förstå vad jag menar så skall jag berätta lite kort om Tolstojs myshistoria: 
 
När Tolstoj var valp så hade han tre lägen (som alla hör samman på ett eller annat sätt): 
 
1: Lobotomerad. Kunde sitta i timtal och bara glo ut i intet om en inte underhöll honom med något.  Busade inte och upptäckte inte världen ens på egen hand och var svår att få med på annan bus än bit händerna. Bet aldrig på några saker utöver våra kroppsdelar, och alle leksaker var tråkiga utan trasor i rörelse.Denna "lobotomering" är det som Dallan verkar minnas bäst från Tolstojs valptid. 
 
2: Blockerad. Kunde bli blockerad på andra hundar redan som liten knodd. Var även supersvårt att avleda honom i andra lägen med. Inte ens de jag sökte hjälp hos (bhk bl.a) lyckades. 
 
3: Pirayan. Detta är ju så som alla valpar är, men Tolstoj såg all fysisk kontakt som ett tillfälle att leka med våra händer. Att han skulle krypa upp i knät eller mysa på annat sätt kunde en ju också bara drömma om det första året. 
 
Vi tvångsmyste aldrig med Tolstoj. Kändes helt fel att tvinga på honom fysisk kontakt han uppenbarligen inte ville ha. Vi var heller aldrig hårda mot honom. Aldrig sysslat med fysisk bestraffning. Vi tänkte väl att han helt enkelt inte var så mysig. Att det kanske skulle komma senare. Men det gjorde ju inte att det kändes roligare precis. Att dela fysisk närhet med varandra är ju ett sätt för både hund och människa att komma närmare varandra rent relationsmässigt, men sedan så kan ju det myset se olika ut. Vara olika intensivt. Men att bli berövad allt sådant känns svårt. Att sedan ha en hund med blockeringsproblematik och som helt enkelt är fördjävulskt svårflörtad när det kommer till lek och inte är det minsta matmotiverad gör det hela inte lättare heller. Det blev en utmaning att komma honom in på livet helt enkelt. Mer utmaning än vad jag hade stött på med någon annan hund. 
 
När Tolstoj var runt halvåret så kunde han uppskatta en och annan klapp och en kunde få några pussar då och då.. När han var strax över året så kunde en få äran att ha honom invid sig i soffan ett par minuter. När en var sjuk så kunde det vara längre. Men det var först när han var runt 2,5 som mysmonstret började framträda, och idag är han en fullfjädrad nallebjörn. Långt ifrån med alla dock, utan mest med mig, och Dallan kan så även få ta del av lite mys han med. Det var som om hans mys kom fram när hans hormoner var i ordning, men han kan än idag vilja ha ena handen i munnen medan en klappar honom med den andra. Bara ha den där utan att tugga på den. Han är verkligen typen som kommunicerar med munnnen. 
 
Allt detta med vilket närhetsbehov hunden har är ju väldigt individuellt men också rasbetingat. Bouvieren är en hund med stor integritet och självständighet, men med sin egen familj skall den vilja vara nära. Och en hade sett fram emot att känna sig utvald, och jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Senare så förstod jag att jag inte direkt hade gjort fel, men jag hade inte gjort allt. Det hade säkert inte gjort jättestor skillnad när det kom till myset, men arbetet med blockeringarna och lekrelationen hade jag kunnat få till bättre. Men en lär sig medan en lever, och Tolstoj har lärt mig mycket. Jag har också funderat på om inte mycket berodde på att han faktiskt inte mådde bra den första tiden hos oss rent fysiskt. Han har ju en allergi som blommade ut när han var runt könsmognaden. Vidare så kan en ju lätt se att de två tillfällen en hade fysisk kontakt blev ju då i första hand under lek (och fysisk lek är ju bra, men kanske inte bara som enda sätt att leka), och i andra hand pälsvården. Han har alltid varit duktig när det kommer till hantering på det sättet. Ibland kan ju sådan hantering bli smärtsam. Ibland kan den vara mysig. Kanske spelade det in med? 
 
Jag skriver som sagt detta lite som en tröst för dem som har hundar som är likadana. För en behöver tröstande ord. Ord som uttrycker någon sorts förståelse. Det kanske verkar som en banal grej för vissa, eller att det också bara är något som är normalt för vissa hundar. Men det kan som sagt ta rätt hårt, och det känns inte lättare för att det är normalt. Vidare så är alla valpar mer eller mindre jobbiga. Valptiden kan vara en pain in the ass. Och det är väl också kanske därför de där korta stunderna av mys är så välbehövliga. De där korta stunderna av att båda hard det kul och härligt tillsammans. När en har svårt att få till detta så kan de jobbigare stunderna bli än jobbigare... Nu var visserligen Tolstoj väldigt härlig att ha att göra med på massor av sätt som andra valpar inte är/var. Så han var lätt att älska ändå. Men visst var det kämpigt, och visst kändes det hopplöst ibland. Visst hade en iaf velat ha honom intill sig om kvällarna när en myste framför brasan. Men en fick ju som sagt ett mysmonster tillslut ändå. 
 
(Tolstoj typ 3-4 månader blir borstad av husse)