Flera hundar - mera trassel
Jag har gått från insikten om att jag vill ha många hundar, till vetskapen om att jag klarar av och då också VERKLIGEN vill ha många hundar, och är nu i realisationsfasen av denna vetskap. Jag är dock fortfarande, och kommer så säkerligen alltid att vara, i lärandefasen när det kommer till vad det verkligen innebär att ha en flock hundar i familjen dagligen. Det började ju med att både jag och sambon kom överens om att vi ville agera extrafamilj åt Juno. Då hade sambon, helt öppet, förhoppningar om att det på något sätt skulle dämpa mitt hundbegär. Tyvärr, för hans räkning, så blev det tvärtom. Och nu har vi haft Elma här dygnsvis då och då, och det har såklart bara stärkt min vetskap om att jag vill ha ett sådant hundigt liv som möjligt. Desto fler hundar, desto bättre, men också desto mer att tänka på.
Men alla vet att det finns en liten lista negativa saker med att ha fler hundar i hushållet. Jag tänker dock inte skriva om dessa, då jag än sålänge inte upplevt några utav dessa som ett egentligt problem. Utan jag har egentligen bara ett endaste problem. KOPPELPROMENADER! Trassel, olika viljor, olika takter och ännu mer trassel. Det kan få även den mest lovande promenad att bli till en väldigt otrevlig promenad.
(Set-up då jag lämnar stigarna med två i midjebältet med dubbel draglina och så en i ryggsäcksremmen)
Jag försöker göra det lätt för mig (liksom, se bilden ovan), och för hundarna. Jag gör verkligen det. Jag har hittat vilka som passar sig bäst i bältet (och under vilka tillfällen de passar bäst i bälte), vilka som passar bäst att ha i dubbelkoppel, och vem som får gå i ett eget koppel. Sen så traskar man på och tycker allt går så väldans bra och så... En slänger sig ner och rullar (läs Juno), en drar på en fläck (läs Elma), och så en som står i sin egna lilla värld och glor ut i intet (läs Tolstoj). Allt samtidigt, och resultatet är att jag får stå och trassla ut dem i en minut. De står tålmodigt och väntar, jag blir väldigt nöjd med detta och råkar slänga ur mig ett glatt "bra",eller "så" eller "nu går vi" vilket resulterar i att Juno får något gladfnatt och så var alla intrasslade igen.
De är var för sig i rätt miljö och under rätt förutsättningar (vilket är de flesta) väldigt duktiga på att gå i koppel, måste tilläggas. Vilket också gör att jag vet att det bara är en träningssak från min sida. Det går bättre och bättre för var gång, men änsålänge är det oftast rätt kaosigt, iaf så fort man lämnar vägar som ger en tydlig ram för vad som förväntas av dem, och som inte står för lika många lockelser. De är ju också inte riktigt vana att anpassa sig efter varandra, och de är väldigt olika som individer, med olika energinivåer, intressen och vilja att vara till lags. Mitt mål är liksom inte att få dem att gå perfekt tillsammans, utan att få det att flyta på så bra som möjligt. Det skall jag fan i mig lyckas med, och jag gör framsteg varje gång vi beger oss iväg tillsammans.
Hahaha <3 Jag gapskrattar för igenkänningen är så hög! Att gå med mina egna hundar i samlad trupp - och att gå med dagishundarna i samlad trupp (upp till 10 st i samma grupp!) är VÄLDIGT olika saker. Antar att det har att göra med den extremt starkt inrutade rutin som också är på dagis. Och sammansättningen av hundar - man tar ju sällan alla galna o stökiga i samma grupp, men härhemma har jag inte femtio hundar att välja på (än haha). Jag gör som så att går jag med mer än en hund samtidigt så lägger jag fokus på att pinna på. Det är nästan alltid höftbälte/MR Koppel och även om jag tar mig tid att jobba lite emellanåt så låter jag dom gå NÄSTAN som dom vill - och använder dragkommandon för att bryta om nåt sker. Då lyssnar de bäst. Det är så lustigt hur hundar som går alldeles superfint själva i koppel, inte gör det i grupp - men å andra sidan är det inte alltid så himla lätt eller roligt att anpassa sig hela tiden. Många viljor och behov som ska tillgodoses :P