Allt började ju med frid och fröjd. Vi kom hem med Igor efter en vecka på BB, och Tolstoj var på en gång väldigt nyfiken och tog snabbt på sig en väldigt omhändertagande roll. Den rollen har han inte släppt sedan dess. Han ser sig som en beskyddare av Igor, mer då än nu, nu när Igor har blivit stor och "klarar sig själv". Tolstoj ville ligga nära. Han ville vakta honom när vi var ute, tvätta honom när han var naken och blev väldigt orolig när han var ledsen. 

 

Jag vet inte riktigt hur och när exakt allt gick åt skogen, men Igor var ett väldigt krävande barn, som aldrig var nöjd och skrek mest hela tiden. Det tärde liksom på hela familjen, och Tolstoj och Igors relation gick käpprätt åt helvete någonstans på vägen. Tolstoj ville helt plötsligt inte alls vara nära honom och det hela kändes inte alls kul. 

 

Jag har skrivit mycket om detta genom åren. Både om våndan och om framstegen, men allt som allt så har det aldrig blivit sådär bra mellan Igor och Tolstoj som man hade hoppats på, utan att det för den delen är någons fel. Visst har man försökt att hitta fel i det man själv gjorde, men jag har de senaste två åren mer lutat åt att det liksom bara blev så. Att det var många komponenter som resulterade i detta, och att det inte fanns så mycket att göra. Visst hade man kunnat göra saker bättre, men jag vet inte om det hade blivit någon skillnad. Det var för kaosigt alltsammans, och Tolstoj är en hund med mycket integritet. Det är liksom bara så som han är. Får liksom ändå vara glad åt att de har den relationen som de har idag. Att den når längre än att de bara accepterar varandra. Att de faktiskt saknar varandra när de inte är tillsammans och att de har hittat ett samspel som är på bådas villkor, och att båda har varit nöjda med det. 

 

Men nu till sak, för vi har ju fler hundar i hushållet här. Först och främst Juno, som började bo här om vardagarna för över ett år sedan nu. Hon är ju en stor gosig kärleksbulldozer som tycker att i princip all kroppskontakt är bra kroppskontakt. Som tycker det är roligt att leka med leksaker, och även fastän Juno och Igor inte leker så mycket nu längre, så har hon fått honom att inse att hundar är roliga att leka med. Plus att vissa hundar ofta gärna kommer och lägger sig på en fastän man inte är sjuk och behöver extra stöd (enda gången å Tolstoj myser ner sig hos Igor är nämligen när han är sjuk). 

 

Och nu har Igor även fått bekanta sig närmare med Elma. Elma är inte lika framfusig som Juno kan vara. Hon är försiktig och framförallt väldigt fluffig. Igor är med andra ord helt kär. Hon är liksom perfekt för honom, då han själv är en väldigt försiktig kille. Och för första gången på evigheter så har jag fått be Igor att låta en hund vara en liten stund. Elma är väldigt tålmodig med Igor, men jag är av den bestämda åsikten att ingen hund skall behöva "stå ut" med överdrivet mycket bara för att någon människa tycker det är mysigt. Nu tycker hon det är mysigt, som oftast, och tycker hon inte det så går hon därifrån. Men det är ju en balansgång det där, iaf för någon som har haft relationen mellan Igor och Tolstoj att tampas med under åren. Jag sitter liksom och observerar hela tiden. Mest för att det gör mig glad att se dem mysa, förstås, men också för att jag hela tiden försöker läsa av hundens ( i detta fallet) Elmas reaktion. Jag försöker samtidigt få Igor att göra detsamma. Han är bannemig gammal nog nu för att kunna börja läsa av hundens kroppsspråk och signaler, och anpassa sig efter dem... tycker jag iaf. Det känns iaf som en kunskap jag vill föra vidare, då det kommer att gynna honom i framtiden och inte bara göra honom till en bättre hundmänniska, utan människa överlag. 

 

Men jag måste ändå ge cred till mitt barn. Han är så försiktig och fin med hundar. Det har han alltid varit. Inget fult petande, dragande och klämmande. Visst hade han en period då han fick för sig att det var kul att "jaga" Juno. Och visst har han en envis ovana att liksom trycka fram nyllet i hundens nylle i hopp om en puss (trots att jag förklarar och påpekar faran med detta om och om igen). Men annars är han himla fin med hundar, och djur öht. Tolstoj har liksom aldrig fått uppleva hur det är att ha en riktigt jobbig unge (på det sättet) runt sig, och både Juno och Elma har en mycket mer resonabel toleransnivå än vad Tolstoj har, och är mer kärvänliga överlag. Vilket jag tackar alla icke-existerande högre makter för. Det finns nämligen inget som är så fint att se som barn och hundar som umgås på lika villkor <3