Idag åker Elma och Juno hem till sin husse, och jag känner redan nu att det kommer bli rätt tomt utan dem. Jag skall dock försöka njuta av sakerna som blir enklare när man bara har en hund och inte tre. Plus att jag tror Tolstoj tycker det är lite skönt att faktiskt får vara ensamhund då och då också. 

 

Som ni kanske märkt på mina tidigare inlägg så har det funnits en del oro över att ha Elma här, men all den oron har faktiskt lagt sig, och idag när vi var på långpromenad i skogen så var det inte ens så värst mycket koppelkrångel som det varit tidigare. Elma börjar faktiskt haja lite hur vi går våra promenader, så idag var det inte kaosigare än vad det brukar vara med bara Tolstoj och Juno. Typ, sådär hanterbart kaosigt, som gör att man iaf inte blir dragen ner för släntar eller tappar balansen då någon står och hänger i kopplet medan man plockar en svamp (var inte oroliga, plockade ingen flugsvamp, men de gör sig fina på bild) Och när alla går fint bredvid varandra på min vänstra sida de två sista kilometrarna hem så känner man sig faktiskt lite stolt över dem, och sig själv, förstås. Trötta hundar är skötsamma hundar, typ. 

 

Nu väntar alltså en rätt så lång period utav att jag kommer ha tre hundar här under rätt långa perioder framtiden, och så skall jag praktisera på helgerna. Jag är samtidigt under neuropsykologisk utredning och går en KBT-behandling på distans. Mycket som händer nu, med andra ord, och om allt går vägen så kommer ännu mer att hända. Men tills dess så siktar jag mig in på att klara av allt som händer just nu, varesig det är härliga långa skogspromenader (som idag), vardagliga sysslor eller läkarbesök. Ett steg i taget, med eller utan tassar vid min sida.