Minirecensioner - Ännu fler skräckexempel som går att finna på Netflix (US)
Nu har jag haft en sådan där skräckhelg igen. Det har börjat bli till en liten tradition när Dallan och Igor inte är hemma. Jag går långa mysiga promenader med hunden, varvat med rysare. En i fredags, tre igår, och så två idag. Och eftersom mitt förra inlägg från i mars: Minirecensioner - Fem skräckexempel som går att finna på Netflix, har varit ett av de mest lästa i ett par månader nu, så tänkte jag att jag kör en vända till. Denna gången är det fler filmer att recensera, och med blandad kvalité och på olika teman. Till en del kommer det finnas en länk till min recension av filmen på Letterboxd, där ni också kan läsa om vad andra har skrivit om filmen. Mycket nöje:
Stage Fright (2014)
I denna kanadensiska skräck-komedi så terroriseras ett musikal-läger av en mördare som avskyr musikaler. Och ja, detta är en musikal, och precis som mördaren så avskyr jag (som oftast) också musikaler. Att jag vidare inte var beredd på att detta skulle vara en musikal gjorde mig något förvånad när det brasts ut i sång i typiskt musikalmanér. Men jag kunde inte värja mig. Detta är fantastiskt roligt och underfundigt, och är en lite allmänbildad när det kommer till musikaler, och är ett stort fan av skräckfilm, ja, då har Stage Fright extremt mycket att erbjuda.
Jag hade det jätteroligt från första stund, och detta är en film jag rekommenderar att en låter sig roas utav tillsammans med andra. Desto fler, desto roligare, som en brukar säga.
The Bleeding House aka The Bleeding (2011)
Detta är en av två filmer på den här lista som jag tycker ni skall undvika. Storyn är simpel och samtidigt onödigt komplex. Vi har en familj i ett hus, som har isolerat sig själva från omvärlden p.g.a. sitt dåliga rykte. Trots detta så bestämmer de sig för att hjälpa en tillsynes trevlig man, som har råkat haft vägarna förbi och fått problem med bilen. Detta skulle de dock aldrig ha gjort...
The Bleeding House kan säkert imponera på någon, men inte är det mig. Klichéer slår som spön i backen och det blir mer töntigt än obehagligt. Det finns tusen gånger bättre filmer på samma tema, och om ni vill ha något liknande att njuta av så rekommenderar jag Funny Games (båda versionerna är lika bra). Detta är bara semi-pretantiöst trams som en klarar sig bra utan.
The Tortured (2010)
Handlingen är som följer: Ett pars barn kidnappas och mördas, och då de tycker att mördaren fått för kasst straff, så ser de till att straffa honom ordentligt själva istället.
Kan väl börja med att säga att detta är den sämsta film jag sett på väldigt länge. Det finns inte en uns av vettigt personporträtt, och fanns det så skulle det ändå inte märkas då allt går i 180 i dimman av ett blått Beck-filter. De logiska luckorn är inga luckor, utan stora gapande hål. Och eftersom det varken går att bry sig om de sörjande (inte för att det märks att de sörjer) föräldrarna eller den torterade mannen, så finns det inget av substans här. Om en bara är ute efter tortyr så blir en besviken också.
En riktig skräpfilm, med andra ord, och är den andra filmen på listan som skall undvikas.
The Baby (1973)
Det finns dåligt skräp, och så finns det bra skräp. Detta hör till den sistnämnda kategorin, och hör även till kategorin "vad i helvete tittar jag på egentligen?". The Baby är nämligen en film om socialarbetare som besöker en familj som har en vuxen man de kallar för "Baby" och behandlar honom därefter också. De säger att han är lågbegåvad, men socialarbetaren tror annorlunda.
Visst är det lite roligt och fånigt, men det är faktiskt en riktigt välspelad 70-talsrulle med all den där charmen en förväntar sig av en exploation-film. Musiken och kläderna är helt rätt, och det finns en stor dos allvar i allt trams. Och jag kan lova att en inte kommer känna sig snuvad på underhållning. Detta är extremt underhållande, oavsett om en tycker filmen är bra eller inte.
Ring of Curse aka I'm Sorry (2011)
Originaltiteln på denna japanska rysare är Gomennasai, och är på många sätt en japansk rysare på det sättet vi är vana att se dem. Vi har den mobbade läskiga japanska skolflickan med långt svart hår som håller på med förbannelser, och så har vi den snälla tjejen som försöker sätta stopp för det hela. Detta har en ju sett flera gånger om nu genom åren, men Gomennasai är ändå unik.
Filmen är uppdelad i tre segment. I det första så berättar vår snälla skolflicka om hur det hela började på skolan. Hur förbannelser spreds genom att en läste en mobbad flickas texter. I det andra segmentet så får vi ta del av den mobbade flickans dagbok, och i det tredje så kommer den cyniska upplösningen. Och i slutändan så känns detta mer som ett lågmält morbidt drama än en typisk japansk skräckfilm. Vilket kändes uppfriskande. Och jag lutar mot att faktiskt gilla denna, och den är helt klart värd en titt.
Humanoids from the Deep (1980)
Vill ni se en riktigt blodig och välgjord monsterfilm? Då skall ni se Humanoids from the Deep. Monstren är slemmiga, äckliga, mordiska och kåta. Människorna i den lilla fiskebyn är arga och nakna. Först så får de ingen lax, och sedan så dyker det upp ett sjöodjur och käkar deras barn och hundar och våldtar deras kvinnor.
Detta är inget för er som inte uppskattar lite gore och charmigt dåligt skådespeleri i sina filmer. Men jag måste poängtera att detta inte är vilken B-film som helst, utan det är riktigt ösigt, snyggt och välgjort. Inte massa onödigt tjafs helt enkelt, utan bara massa monster-action.