Jag bor så pass att jag kanske en gång per år stöter på någon människa och hund ute i skogarna. Fler gånger om jag inte undviker vissa vägar under sommaren, men det kan vi bortse ifrån. 

Med det sagt så är jag inte tyst när jag traskar runt. Jag tjoar och tjimmar, pratar med hundarna och pratar med mig själv. Det händer till och med att jag sjunger en trudelutt eller två.

  Detta gör jag inte bara för att jag är knäpp och älskar min egen röst, utan kanske allra mest för att de vilda djuren i skogen skall höra att vi är på väg. Men gång efter gång så inser jag att de inte alls bryr sig om att vi är på väg, eller så gillar de att få sällskap, för inte springer de iväg i tid inte.

Idag så var en sådan där dag då en hjort väntade in oss "runt hörnet" när vi kom till ett kalhygge efter att ha sprungit på ett traktorspår genom skogen. Den stod och glodde på oss som det dumma djur det är. Vi hade både gått och sprungit en bra bit innan dess, så ingen av hundarna var väl egentligen riktigt på hugget, men det blev ett litet ryck från Junos håll, fästet på dragselet gick mitt itu, och när hon upptäckte att hon var lös så sprang hon närmare hjorten. Inte i full fart jaktmode, så hjorten förstod inte ens att den skulle vara rädd, och när den inte förstod det så blev Juno osäker och sprang tillbaka till mig. Jag i min tur körde med stilen att bara gå i motsatt riktning och ropa hennes namn utan att låta desperat (vilket jag lyckades med då jag inte heller hade blivit rädd, var ju ändå Juno och inte Tolstoj som var lös med hjorten), och Tolstoj är ju som en T-rex och ser typ inte djur som inte är i rörelse. Så han traskade med och fattade ingenting. 

Det är ett Non-stop sele Juno har, och det är inte första ggn fästet pajat. Originalfästet höll tydligen inte länge, men det som det var bytt till har hållit desto längre. Alltså, fram till nu då. 

Efter det lilla missödet så kom solen fram, lagom till att vi skulle hitta en bra stig från kalhygget ner mot vägen som går till fiskarestugan i byn. Så från att ha varit perfekt canicross-väder (mestadels molnigt, svalt och blåsigt), så höll vi på att förgås i det "öppna landskapet". Jag bjöd dem därför på ett gyttjebad medan jag satt och kände mig tacksam över att hjorten inte blev jagad och uppskrämd trots missödet. Och överlag så blev det ett lyckat litet äventyr. Att jag faktiskt inte gick vilse i den täta skogen som följde var jag också tacksam för, men hade gärna sluppit alla flugor och knott. 

Lite fler mobilbilder har jag, men får lov att ta med mig systemkameran snart: