Rainbow Arch Over Clouds

Fyra sorters Igor

När jag kollade igenom bilderna från den dagen som de från förra inlägget var ifrån, så kom jag ju på att jag är tvungen att delge mig bilderna ovan.

 

Jag kan utläsa bl.a ful, läskig, söt, smart, dum, glad, förvånad, äcklad och fascinerad från dessa fyra ansiktsuttyck, och zombieblicken på den tredje bilden är ju oslagbar. Är så oerhört tacksam över att fått låna en sådan fin kamera, och kom just på att jag måste fråga när hon vill ha den tillbaka. Tills dess tänker jag fortsätta ta hundra bilder per dag, så jag kan fånga Igor i all sin prakt... Tänk vad han utvecklas fort. För inte länge sedan var han ju som oftast helt tom i blicken.

Pappas bebisar

Blivit mycket bloggande idag, som ni kanske märkt. Mycket av det jag postat idag skrev jag dock inatt då jag inte kunde somna. Men visst har jag tagit mig tid att blogga lite nu under dagen också, mycket pga att Igor varit nöjd med att sitta bredvid i soffan och tugga eller skaka på någonting stora delar av hans vakna tid. Nu på morgonen så var det dock mest skrik pga magknip (verkade det som). Och hela natten och dagen så har han skrikit så fort han har vaknat. Detta hör inte till vanligheterna, han brukar mer gnälla sig till vakenhet men blir glad och nöjd så fort han märker att man ligger bredvid (för det gör man ju nästan alltid). Vet inte om det har att göra med vaccinsprutorna han fick igår eller något. Någon feber har han dock inte haft, som tur är (ta i trä)

Jag har också hunnit med att tvätta, plocka lite, äta, ta en promenad med Tolstoj (som för övrigt är en trött hund idag) och nu är jag i full gång med att kolla på film... Just det! Dallan ringde nyligen från jobbet, och vi skall hämta en hokus pokus-stol nu på fredag då vi ändå skall bege oss nedåt i landet. Den är vit med turkos sits. Turkos är kanske inte förstavalsfärgen, då vi kör mest på rött i köket, men den kommer passa galant ändå. Sedan är det viktigaste att det är en bra stol, inte att den är snygg.

Ikväll skall jag laga en helt (för mig) ny maträtt och ser fram emot soffmys med hela familjen när min sambo väl kommer hem. Det kommer väl se ut ungefär såhär kan man anta, minus mig med en stor kamera i ansiktet på dem, får man hoppas. Bilderna är från morgonen den 24/2 2012, och går under temat "pappas bebisar".

 




Jag minns Rallarsving

Jag och Dallan har pratat lite i omgångar på skoj vad för fritidsaktivitet vi skall försöka få Igor att bli intresserad av i framtiden, och när det kommer till sporter vi kan tänka oss att han skall börja utöva så står brottning högt i kurs (tillsammans med gymnastik). Nu bor inte vi i någon jättestor stad, så det är inte säkert att brottning finns att tillgå i närheten. Något som däremot alltid brukar finnas är ju olika kampsporter, och med detta i åtanke så började jag minnas det där programmet Rallarsving som gick på Ztv för en herrans massa år sedan, där den ena programledaren sysslade med någon japansk variant av brottning. Jujutsu har jag fått lära mig att det var, och det verkar som en bra grej att syssla med. Då är det den västerländska varianten jag syftar på, och inget annat.

Men med detta sagt så skulle jag vilja gå in lite närmare på programmet Rallarsving. Det är ju ändå få tv-program som har lämnat ett så stort intryck på mig att jag nu mer än 5år senare sitter och tänker på  det i samband med tankarna kring min sons framtid.

Programledarna som bestod av Musse Hasselvall och Andreas Halldén, var två killar som inte bara begav sig ut på en resa för att besöka och visa upp olika kampsporter, utan också två killar som var på uppdrag att visa för det svenska folket att kampsportskillar inte bara bestod av aggressiva idioter. Jag var och är nämligen måttligt intresserad av kampsport, jag blev däremot väldigt intresserad av att bli kompis med Musse och Andreas. Vilket jag självklart aldrig tog tag i, men de verkade helt enkelt som djävligt trevliga och justa killar. Det kändes skönt att se killar på TV som vågade vara känsliga och gärna hade kroppskontakt med andra män utan att känna behovet av att dra av ett bögskämt bara för att ingen skulle tro att de var homosexuella. De brydde sig nämligen inte om vad man tyckte om saken och var precis de där killarna som man någonstans hoppas att många grabbiga grabbar någonstans är. Nu är detta dock bara intrycket jag fick av dem, och jag har ingen aning om hur de är som personer i verkligheten, men ändå.

Nu skall jag nog förkovra mig i lite youtube-klipp från programmet och jag råder er att göra det samma. Tills nästa gång vi ses så hoppas jag att du har fått dig ett brottogram.