Rainbow Arch Over Clouds

Vad är vad?... och så bad.

Jag har funderat länge på vad som är hypomani och vad som bara är att jag gör tusen grejer för att jag för en gångs skull orkar. Tycker ändå att jag har rätt god självinsikt i mitt mående, och de jag pratat med via psykvården har sagt detsamma, men jag vet inte. Jag får säkert klarhet i det hela när jag är ordentligt utredd, alltså, när jag fått reda på exakt vilken typ utav bipoläritet jag har. Typ 3 ligger dock nära till hands utefter det jag har läst, men så är jag ju milslångt ifrån någon expert också. 
 
De senaste två dagarna har jag sovit nästan alla dygnets timmar. Det är som att ha feber, men utan att vara varm. Det är som att ha haft maginfluensa i tre dagar och det är minst sagt kämpigt att ens röra på sig. Med undantag för ångesten så är det dock rätt skönt. Jag är inte van att kunna sova alls/bara ett par timmar dygnet, så det har varit fint att bara kunna försvinna en stund, och när en väl är vaken se till att hundarna får göra något roligt eller bara rastas. 
 
Med tanke på att jag har sovit nästan två dygn i sträck så kan man ju tro att jag blir helt förslappad för en vecka framåt, men så är inte fallet. Idag är nämligen en sådan där dag då jag känner att det finns en hel del energi. Och visst, jag hade kunnat lägga den fysiska energin på att städa eller dylikt, men idag så valde jag att lägga den på hundarna. Det var de värda. Så vi sprang ner till sjön, hundarna fick bada och spana, och sedan så tog vi en stiglös rask promenad genom skogen hem. Så nu är det bara min hjärna som skall aktiveras, vilket den senaste tiden har inneburit att jag lyssnar på ett, eller två avsnitt utav The Last Podcast on the Left, för att sedan läsa på i något utav de ämnena de pratat om. Fullt normal sysselsättning... inte. 
 
Kameran fick jag med mig idag också, så jag kunde fånga lite badglädje. Hade ju sett framför mig att de skulle tokleka med varandra vid stranden, men de verkar föredra att ligga och bita på varandra i timmar inomhus (eller när de är kopplade), så de gjorde sitt på varsitt håll vid stranden och busade på vägen hem istället så de kunde trassla in sig i naturen och varandra ordentligt. Jaja, sålänge de är nöjda så är jag nöjd. 
 
 
 
 

Bipolärt

Det är inte bara vädret som har varit åt det bipolära hållet den senaste tiden, utan så även jag. Bokstavligt talat. För 15år utav misstankar verkar nu ha besannats iom att min dos SSRI höjdes. Jag har nämligen fått uppleva hypomani. Alltså tvärtom mot vad jag borde känna på sertralin som skall vara lugnande. 
 
Det har dock gått i etapper varom tre dagar ungefär. Tre dagar utav att vara helt uppe i varv på alla möjliga sätt, och så kraschlandningar, vilket innebär att jag knappt kan ta mig till toaletten på ett par dagar. När jag beskrev detta för min psykolog så sa hon att jag genast skulle trappa ner på SSRI:et och så har jag fått en ny tid till överläkaren, som i sin tur skall skicka mig vidare. Tills dess får jag knapra mer benzo än vad jag egentligen vill. 
 
Så det är så det ser ut nu. Bipolär. Kan nämligen inte vara så mycket annat nu. Jag är både lättad och ångestfylld över detta, såklart. Men jag mår bra nu när jag inte tar så mycket sertralin längre, och jag antar att det bara kan bli bättre framöver. Sedan att man är lite bitter över att så många år har gått till spillo pga att jag varit så svårdiagnostiserad (och därmed inte fått rätt hjälp) går ju inte att hjälpas. Än bittrare är jag över att jag förlorade mitt SGI för några år sedan iom förändringar i studievillkoret, och att en kvinna på försäkringskassan tyckte det var lika bra att jag ansökte om förtidspension, är en annan sak jag måste skriva mer om sen. 
 
Idag känner jag mig relativt normal iaf, och har  hållit igång sedan tidigt på morgonen och har tagit fram kameran för första gången på en månad. Den fick hänga med ut på promenad, såklart, och det är nästan så man kände sig lite ringrostig... plus att både Tolstoj och Juno var rätt bråkiga. Rullade sig i allt möjligt äckligt och tyckte det var trist att posera. Inte hjälpte det att en hare sprang rakt mot oss heller, och att en bålgeting kraschlandade mitt framför oss. Men några bilder kom jag hem med iaf, plus att de inte verkade bry sig om att bli såpade från allt äckel om de fick lite ben efteråt: