Rainbow Arch Over Clouds

På lika villkor

 
 
När jag startade upp den här bloggen för x-antal år sedan, så var det i samband med att jag hade både barn och hund att blogga om. Helst så ville jag att blogginläggen skulle handla om detta i kombination, vilket de också kom att göra till mångt och mycket. Men tyvärr inte i den riktningen som jag hade hoppats. 
 
Allt började ju med frid och fröjd. Vi kom hem med Igor efter en vecka på BB, och Tolstoj var på en gång väldigt nyfiken och tog snabbt på sig en väldigt omhändertagande roll. Den rollen har han inte släppt sedan dess. Han ser sig som en beskyddare av Igor, mer då än nu, nu när Igor har blivit stor och "klarar sig själv". Tolstoj ville ligga nära. Han ville vakta honom när vi var ute, tvätta honom när han var naken och blev väldigt orolig när han var ledsen. 
 
Jag vet inte riktigt hur och när exakt allt gick åt skogen, men Igor var ett väldigt krävande barn, som aldrig var nöjd och skrek mest hela tiden. Det tärde liksom på hela familjen, och Tolstoj och Igors relation gick käpprätt åt helvete någonstans på vägen. Tolstoj ville helt plötsligt inte alls vara nära honom och det hela kändes inte alls kul. 
 
Jag har skrivit mycket om detta genom åren. Både om våndan och om framstegen, men allt som allt så har det aldrig blivit sådär bra mellan Igor och Tolstoj som man hade hoppats på, utan att det för den delen är någons fel. Visst har man försökt att hitta fel i det man själv gjorde, men jag har de senaste två åren mer lutat åt att det liksom bara blev så. Att det var många komponenter som resulterade i detta, och att det inte fanns så mycket att göra. Visst hade man kunnat göra saker bättre, men jag vet inte om det hade blivit någon skillnad. Det var för kaosigt alltsammans, och Tolstoj är en hund med mycket integritet. Det är liksom bara så som han är. Får liksom ändå vara glad åt att de har den relationen som de har idag. Att den når längre än att de bara accepterar varandra. Att de faktiskt saknar varandra när de inte är tillsammans och att de har hittat ett samspel som är på bådas villkor, och att båda har varit nöjda med det. 
 
Men nu till sak, för vi har ju fler hundar i hushållet här. Först och främst Juno, som började bo här om vardagarna för över ett år sedan nu. Hon är ju en stor gosig kärleksbulldozer som tycker att i princip all kroppskontakt är bra kroppskontakt. Som tycker det är roligt att leka med leksaker, och även fastän Juno och Igor inte leker så mycket nu längre, så har hon fått honom att inse att hundar är roliga att leka med. Plus att vissa hundar ofta gärna kommer och lägger sig på en fastän man inte är sjuk och behöver extra stöd (enda gången å Tolstoj myser ner sig hos Igor är nämligen när han är sjuk). 
 
Och nu har Igor även fått bekanta sig närmare med Elma. Elma är inte lika framfusig som Juno kan vara. Hon är försiktig och framförallt väldigt fluffig. Igor är med andra ord helt kär. Hon är liksom perfekt för honom, då han själv är en väldigt försiktig kille. Och för första gången på evigheter så har jag fått be Igor att låta en hund vara en liten stund. Elma är väldigt tålmodig med Igor, men jag är av den bestämda åsikten att ingen hund skall behöva "stå ut" med överdrivet mycket bara för att någon människa tycker det är mysigt. Nu tycker hon det är mysigt, som oftast, och tycker hon inte det så går hon därifrån. Men det är ju en balansgång det där, iaf för någon som har haft relationen mellan Igor och Tolstoj att tampas med under åren. Jag sitter liksom och observerar hela tiden. Mest för att det gör mig glad att se dem mysa, förstås, men också för att jag hela tiden försöker läsa av hundens ( i detta fallet) Elmas reaktion. Jag försöker samtidigt få Igor att göra detsamma. Han är bannemig gammal nog nu för att kunna börja läsa av hundens kroppsspråk och signaler, och anpassa sig efter dem... tycker jag iaf. Det känns iaf som en kunskap jag vill föra vidare, då det kommer att gynna honom i framtiden och inte bara göra honom till en bättre hundmänniska, utan människa överlag. 
 
Men jag måste ändå ge cred till mitt barn. Han är så försiktig och fin med hundar. Det har han alltid varit. Inget fult petande, dragande och klämmande. Visst hade han en period då han fick för sig att det var kul att "jaga" Juno. Och visst har han en envis ovana att liksom trycka fram nyllet i hundens nylle i hopp om en puss (trots att jag förklarar och påpekar faran med detta om och om igen). Men annars är han himla fin med hundar, och djur öht. Tolstoj har liksom aldrig fått uppleva hur det är att ha en riktigt jobbig unge (på det sättet) runt sig, och både Juno och Elma har en mycket mer resonabel toleransnivå än vad Tolstoj har, och är mer kärvänliga överlag. Vilket jag tackar alla icke-existerande högre makter för. Det finns nämligen inget som är så fint att se som barn och hundar som umgås på lika villkor <3
 
 
 
 
 
 
 

En förkyld eremits beklagan

 
 
Det slår aldrig fel. När sonen blir förkyld så blir jag förkyld. När sonen blir förkyld så är han dundersjuk i 1-2 dygn men är lika glad och livlig som vanligt. När jag blir förkyld så blir jag dundersjuk och ligger halvt däckad, för att sedan ta ut "segern i förskott", "ropa hej innan jag kommit över bron" och beger mig iväg med vovvarna med ett osedvanligt övermod. Så nu sitter jag här... eller ligger, snarare, med en kamera full av bilder och en näsa full av snor. Jag tror inte jag har andats genom näsan under alla de tre timmarna vi var iväg till skogs. Men det är det fan i mig värt. Säger vi alla fall. 
 
Jag är dock inte helt galen och beger mig iväg på något superansträngande. Nä, utan jag slängde i mig lite paracetamol och packade väskan full med lunch, fika, kamera och regnkläder. Det "nya" hundförarbältet var också på, samt midjebältet. Med andra ord så fick hundarna dra mig när vi väl gick, och sedan blev det massa godissök, ett par spår och så en del sittande också. 
 
Jag såg alltså fram emot en lugn stund i skogen, men tji fick jag. Det var fullt maskinös på kalhyggena och när vi lyckades nå tystnaden så hade vi närmat oss husen i skogen tillräckligt mycket för att husägarnas hundar skulle få korn på oss och stod och skällde som tokar. Vi var alltså säkert 400m bort, men det var tydligen för nära. Så det blev till att traska rakt ut i ingenstans för att sedan gå i cirklar och komma för nära hundarna igen.Här tror man liksom att man är mitt ute i ingenstans och skall slippa civilisationen, men icke. 
 
Men jag skall inte klaga så dant. Det är inte tillräckligt ofta som jag har möjligheten att ha tre fina hundar hemma hos mig, för att inte tala om möjligheten att vara ute och gå i skogen om nästan varje vardag. Lite förkylning och lite tramsiga störningsmoment får jag fan i mig leva med. Och överlag så är jag glad att jag tog tag i att komma iväg med vovvarna innan Elma åker hem igen. Det är nämligen mer än en månad kvar tills hon jag kommer ha alla tre hemma hos mig igen, och suget efter ännu en heltidshund blir bara starkare och starkare för var gång hon är här. 
 
 
 
 

Det svarta mot det vita

 
Idag har vi äntligen höstväder! Även kallat ut-och-dra-dagtid-väder. Jag har dock varit lite för ivrig med draget och kört kvällsrundor och korta sprinter ner till sjön och tillbaka under dagtid, trots att sommaren har hängt sig kvar. Igår var en sådan dag, och igår så hade jag tre vovvar framför styret för första gången... 
... Men det hade jag inte tänkt att skriva om idag (även fastän jag typ redan har gjort det), nä, för idag är det vara-hemma-med-barn-dag, då Igor har danskurs på tisdagskvällarna. Planen var att vi skulle ut i skogen alla fem innan dess. Typ, låta Tolstoj och Elma dra cykelvagnen, ha picknick och plocka på oss all svamp vi stötte på. Detta var dock totalt fysiskt omöjligt för mig idag, så det har bara blivit småpromenader och massa hundgårdshäng, och så bussade vi oss in till stan. En del grejer måste man ju liksom göra, oavsett i vilket skick man är. Och jag vet aldrig riktigt i vilket skicka jag kommer vara heller. Går galet mycket upp och ner, och det med väldiga kontraster. Det är också psykiskt ansträngande att arbetsträna och träffa psykologer stup i kvarten för utredningar och behandling. Ansträngning som i sin tur sätter sig på kroppen.
 
Men skit i det nu. Elma kom ju hit igår, och jag måste säga att det känns himla kul att ha tre hundar här igen. Visst finns det tillfällen då det är lite smådrygt, men all oro som jag tidigare har skrivit om har lagt sig, och överlag så har vi det roligt och mysigt mest hela tiden. 
 
Bild från idag då jag ville att alla skulle posera lite fint. Minen på hundarna säger typ allt. Så himla opepp på att sitta fint och vänta. 
 
 
Det blir fan i mig alltid trevligare bilder när man inte ber dem att posera: 
 
 
 
Tycker också att Elma verkar trivas väldigt bra. Hon ligger sällan själv på sin "kylskåpsplats" utan gör oss sällskap i soffan, och detta med att hänga med på dragtur gillade hon med. Även fastän hon inte riktigt hängde med när "de svarta" satte fart i full galopp.  Men jag tror ändå att det jag tycker är roligast, är de gånger som hon "släpper loss" och hänger med Tolstoj och Juno på lek... eller snarare så tar hon över leken. Typ, kommer och kropptacklas medan "de svarta" kör dragkamp, och sen så har leken ändrat karaktär totalt, ofta med resultatet att Tolstoj blir lite utanför. Men sen så ser Juno alltid till att han får vara med igen efter ett tag.
 
 
 
 
Sen så måste det bara nämnas att jag älskar att vi skaffade en så pass bra storlek på hundgården som vi gjorde. Visst hade det inte skadat om den varit ännu större, men den fyller sitt syfte på sina (ca) 40kvm (plus stort hundhus). Vilket är att faktiskt vara ett ställe där rymningsbenägna vovvar kan leka, och idag blev det lite lekbilder.
 
ps: jag är inte skyldig till Tolstojs ruggiga frisyr, utan det är sambon som har kört med saxen medan jag var på jobbet i helgen.