Rainbow Arch Over Clouds

Surr surr

Igår var jag och Igor på den årliga sommarfesten som en av mina vänner fixar med såhär års. Igor gick ut hårt och sprang omkring med en annan unge tills svetten rann, och avslutade kvällen med att ramla rakt in i en fotpall. Vilket resulterade i att vi åkte hem, och att Igor vaknade cirka hundra gånger under natten och sade att han hade ont. Ett rätt snyggt blåmärke över näsbenet och pannan har han som bevis för att han hade det lite väl kul igår. Helt utan alkohol också, om det behövdes påpekas.
 
Med mig hem från festen fick jag inte bara en blåslagen unge, utan också en fin present. För ett tag sedan så hade jag hoppfullt önskat mig en bok på fejan. Och så bara fick jag den! Sådär bara. Är så tokigt glad över detta, men jag tror inte de spindelfobiker som besöker bloggen är lika glada. Det är nämligen en spindelbok, den bästa, har jag läst, för dem som vill ha med sig en bok ut på fältet när de skall artbestämma spindlar de hittar. Och en av de personerna är nu alltså jag. Colin Fields Guide - Spiders of Britain and Northern Europe heter den, och jag kan inte annat än att rekommendera den för dem som är lika tokiga i spindlar som jag är.
 
Jag var ute och fotade lite igår, innan jag fick boken, men spindlarna sken med sin frånvaro på de ställena där jag brukar hitta dem. Men det var däremot fullt av andra insekter, mest bin och humlor... Har ni provat ta kort på en flygande insekt med ett macro-objektiv någon gång? Skitsvårt! Mitt mål är att lyckas innan sommaren är över. Och mer spindlar, såklart. Och jag skall allt ta reda på vad det är för sort jag hittat också.
 
 
 
 
 
 

Gyllengult och annat fult

Igor och Tolstoj sover, och jag är ensam hemma denna lördagnatt. Skall dock inte bli en uppesittarkväll, då jag måste vara fit for fight tills imorgon. Är ju klubbdags då ju med Tolstoj. Välförtjänt! Då det blivit dåligt med vagndragande denna vecka av olika anledningar. 
 
Vi var iväg och storhandlade käk idag. Och vi är ju lite mjäkiga när det kommer till det där med att lämna Tolstoj hemma själv, trots att vi vet att han klarar det jättebra. När vi väl gör det så får Tolstoj alltid lite extra mycket uppmärksamhet när vi kommer hem. Så väl hemma så blev det lite lydnadsträning med Tolstoj och så fick han en lång springtur i skogen med husse. De sprungit någon ny väg, gått vidare den vägen som går från sjön. Jag har alltid trott att den slutar vid ett hus som är däruppe, men inte då. Vägen blir till en mördarbacke vidare in i skogen, och så finns det som en vändplats där sedan. Dallan kom inte bara hem med en trött Tolstoj, utan också en fin sopp som blev helt blåsvart när en tillagade den.
 
Igor har varit en historia i sig. Upp och ner i humöret idag. Alltid dessa ytterligheter. Vi avslutade dock kvällen med att boken jag lånade var lyckad. En av Vem-böckerna vi inte läst. Fick läsa den 5ggr innan det gick att övertala honom lätt om att det var dags att sova. Den där Stina Wirsén är allt bra hon.
 
Jag vet att detta blev ännu ett blablabla tråkigt vardagsinlägg, men jag vet inte vart all min tid och mental ork har tagit vägen... eller vänta nu. Mindre tid = mer att göra = mindre mental ork. Det var ju jättelätt att lista ut varför ju!... men det kommer ändra sig med tiden. Det gör det alltid.
 
Ett par bilder knäppte jag av idag i solskenet, så jag har något att förgylla denna bloggen med:
 
 
 

Bokrecension - In i labyrinten (ljudbok)

Jag är den enda av de jag känner som lyssnar på Alex & Sigges podcast (om ingen lyssnar "i smyg", vill säga). En av Sveriges populäraste poddar som har hållit på ett par år nu. Har försökt att värva folk i min närhet, men det verkar inte vara intressant. Och jag var också väldigt anti till en början. Det började med att jag tänkte att jag skulle börja lyssna på någon svensk pod, och gick då igenom de populäraste, och fastnade faktiskt för dessa två killars diskussioner, tankar, monologer, historier och anekdoter. Hade ju ingen vidare relation till dessa innan, så jag antar att mitt sinne var öppet, och nu har jag faktiskt lyssnat igenom varenda avsnitt. 
 
Jag inleder min recension med denna lilla bakgrundsinfo, för boken jag skall recensera är ju skriven av den ena halvan av podcasten; "mediamannen" Sigge Eklund. Vidare så vill jag tillägga att det är ljudboken jag tagit del av, inläsen av ingen mindre än, ja, Sigge Eklund. Att ha lyssnat på honom i över 100 timmar tidigare via podden kanske borde ha gjort mig mätt på hans stämma, och det har jag väl, i viss mån, men tyckte ändå det skulle vara intressant att höra honom läsa in sin egen bok. Något som var både en fördel och ett misstag på samma gång. Men mer om det senare. Här följer en recension där jag inte tar upp så mycket om handlingen, för er som inte har läst den. Samtidigt blir det ofrånkomligt att skriva några rader om slutet. Så var beredda på det:
 


 
I In i labryrinten får vi följa ett nät av självupptagna människor, och allt kretsar kring försvinnandet av en flicka, men samtidigt inte. Lika försummad som flickan var i livet, lika försummad blir historien om hennes försvinnande av författaren. Med små små steg så närmar vi oss dock svaret på hur och varför hon försvann, men därimellan får vi lära känna de vuxna självupptagna personerna som var involverade i denna tragedi. Det är en kall, ytlig beskrivning av egocentrismen i dagens samhälle, som känns givande på ett plan, men samtidigt så är det såklart otillfredsställande på andra plan. Och med tanke på detta så blir upplösningen av denna "kriminalare", som det i viss mån är, extremt otillfredsställande, så lämnas man tom och lurad. Vilket i och för sig kanske är rätt åt mig, med tanke på det osunda intresset som byggs upp på ett smart sätt. 
 
Det fanns alltså besvikelse över slutet i In i Labyrinten som nog kommer vara det mest minnesvärda med den. Och jag kunde inte låta bli att tänka på vad Sigge Eklund hade pratat om i ett pod-avsnitt då han hade toklyssnat på P3 dokumentär. Om det dramaturgiska knepet de sysslar med, som så även kan återfinnas i serier så som Lost. Eklund berättade i podden om hur imponerad han var av denna uppbyggnad, och över hur smart det var, och verkar ha använt sig av samma dramaturgiska knep i In i labyrinten, men i absurdum. Något som jag både gillar och avskyr på samma gång. 
 
Det är Eklunds femte roman, och den första boken som inte är självbiografisk. Detta är dock en sanning med modifikation. Om en tagit del av Sigges tankar, personliga relationer och historier från sitt egna liv, så kan en lätt dra paralleller mellan det och boken. Så även när det kommer till miljöerna. Vi är i Sigges gamla hemtrakter, och allt känns som sagt väldigt bekant. Själva försvinnandet av den lilla flickan har så även det en verklig förebild, och tyvärr så förstör allt detta mer än vad det tillför till känslan i boken. Det känns helt enkelt som om jag lyssnar på ett låååångt avsnitt av Alex och Sigges podcast, och att det är Sigge själv som läser tillför ju såklart till den känslan också. Sigge Eklund är dock en bra inläsare. Det går lite knackigt den första halvtimmen, men sedan så flyter det på väldigt bra. Eller så är det helt enkelt en själv som vaggas in i sättet han pratar på efter en stund. 
Jag hade dock stora problem med språket/språkbruket i romanen. Här blandas friskt väldigt gammeldags uttryck och ordval med väldigt moderna sådana (mer så än vad jag själv gör), vilket kändes opassande. Jag kan förstå tanken med det, men resultatet blev att det kändes konstlant och onaturligt. Skulle helt enkelt ha velat att språket kändes mer fokuserat, så det inte hade känts som enkom ett försök att vara originell. 
 


 
Ja, jag tror jag fått med de flesta tankar kring boken i denna ofokuserade recension. Som ni kanske märker så har jag blandade känslor inför In i labyrinten. Det finns något där. En oslipad diamant. En omogen frukt. Ett försök att vara smart och originell, men imponerar nog inte på någon som har läst en hel del böcker i sina dar. Samtidigt så är den intressant, mångbottnad och helt klart värd att ta del av. 
 
Betyget är:
3 av 5 möjiga