Rainbow Arch Over Clouds

En måste tygla sig

Ibland får en rota långt in i sitt mest civiliserde jag för att finna sitt rationella tänkande och sin empati. Och så är nog fallet för många nu när Jimmie Åkesson gått in i väggen. Utmattningssyndrom kallar de det i media, men egentligen är det väl ändå utmattningsdepression vi talar om.
 
Jag är ju en av dem som verkligen avskyr denna människa och hans åsikter, och min första instinktiva tanke var såklart "Ha, rätt åt honom!". Men jag är även en av dem som tänker några varv på saker och ting, och nu råkar det även vara så att jag är en av dem som blivit diagnostiserad med utmattningsdepression hela två gånger innan jag hade hunnit fylla 26år gammal, och då var det nog inte sista gången. Jag är även en av dem som inte tror att fysiska straff hör hemma i ett civiliserat fungerande samhälle. Att vi fängslar våra kriminella skall inte vara för att straffa dem, utan för att hindra dem från att göra brott samtidigt som en skall se till att de inte gör brott igen när de släpps ut i samhället igen. Oliktänkare (så även äckliga rasister) och allmäna rövhål är heller inte kriminella, utan alla har rätt att vara idioter sålänge det håller sig inom lagens ramar. Och även fastän en kanske tycker att de förtjänar en snyting då och då (eller en tårta i ansiktet), så är det nog bäst för alla om vi knyter näven i fickan istället. Sedan så är ju tortyr inte bara ineffektivt som förhörsteknik, utan även något som jag tycker vi skall hålla oss borta ifrån på ett rent humant plan. 
 
Om jag adderar allt detta jag tycker, känner och upplevt och subtraherar mitt äckel och avsky för Jimmie Åkesson, så finns där mitt sunda förnuft och lite empati kvar.
 
Men så kan jag inte låta bli lite bitter och arg. Om det är utmattningsdepression som är diagnosen (vilket det antagligen är, men låter ju lite mindre bra än utmattningssyndrom men är egentligen samma sak) så har Jimmie Åkesson tre månader på sig att bli frisk. För för er som inte kommer ihåg det, så tidsbegränsade vår förra regering sjukförsäkringen och satte upp olika tider för olika sjukdomstillstånd som en hade på sig att bli frisk inom, innan FÖRSÄKRINGSpengarna dras ifrån en. Att det är just tre månader det handlar om i detta fallet antar jag att det är för att det var den tiden jag hade på mig. Jag hade en mycket snäll läkare som satte en ny diagnos inom depressionsspektrat (då jag inte på långa vägar var frisk och arbetsför), och så fick jag tre månader till med försäkringspengar . När den tiden tog slut så blev det försörjningsstöd under ännu ett halvår av sjukdom efter mycket möda och besvär.
 
För ett par år sedan så ändrade regeringen detta lite, och lät våra sjuka efter tre månader utan sjukförsäkring ha möjlighet att söka om igen för samma sjukdomstillstånd om en inte hunnit bli frisk. Som om det skulle göra det hela mycket bättre.
 
Jag vet heller inte om alla förstår vad detta innebär för någon som är sjuk och inte har möjlighet att jobba och då inte kan få arbetslöshetsersättning. De på arbetsförmedlingen undrar ju bara vad du gör hos dem, och de på soc har ju stränga direktiv när det kommet till när någon har rätt till försörjningsstöd. Du får inte bo för dyrt utan måste då flytta, uppsägningstiden på ett hyreskontrakt är 3månader, precis lagom tills det är dags att kunna söka nya försäkringspengar. Om du har bil och/eller hus så skall det säljas... ja, ni förstår att hela ens liv kan bli helt förändrat till det sämre, och allt för att en råkat bli sjuk och inte får sina försäkringspengar (observera igen att det är försäkringspengar, och inget bidrag) Ett sådant samhälle vill inte jag bo i, och de politiker som vill ha det så tycker en såklart (under mina mörkaste stunder) gott och väl kan få utstå samma öde.
 
Men vi skall vara civiliserade. En måste tygla sig. Jimmie Åkesson kommer inte som oss vanliga dödliga att drabbas av detta med att riskera att hamna på gatan för att han är sjuk. Och det förtjänar han inte heller. Sedan kan en ju hoppas att han har tid för reflektion och självinsikt nu när han får lite lugn och ro. Att han kommer tillbaka som en ny människa. En civiliserad empatisk kille. Men det är såklart allt för mycket att hoppas på.
 
 
 
 

Twin Peaks 2016!

Igår så kom ju nyheten om att Twin Peaks kommer tillbaka om ett par år med en ny säsong. Som gammal Twin Peaks-fan och allmänt Lynch-fan så är jag såklart extremt peppad. Samtidigt så kan det ju bli lite hursomhelst. Det kommer såklart inte bli lika bra som de ursprungliga två säsongerna (då främst den första), och ett bevis på det är ju att långfilmerna inte har varit ens i närheten.
 
Jag har dock svårt att se att det skulle bli direkt dåligt, så jag extrempeppar ändå. Hoppas ni gör det också. 
 
 

Vi är alla på ett tåg på väg till Danmark.

När jag satt på tåget på väg mot Köpenhamn i fredags så var det svårt att undvika Dansk Folkepartis affischer. Med sina fula nynen och med olika allmängiltiga slagord så förpestade de min korta tågresa från Öresundsbron till huvudstaden. Danske Folkeparti är öppet emot att ha muslimer i Danmark, och sågs länge som ett mycket mer radikalt parti är Sverigedemokraterna. Något som kanske har ändrats sedan Jimmie Åkesson har sagts sig varit öppen att samarbeta med Nationella Fronten i Europaparlamentet. Vi har även under partiledardebatterna sett en Åkesson som är mer öppen med Sverigedemokraternas starka ställningspunkt gentemot en viss typ av invandrare. Hur de inte skall välkomnas in i landet, oavsett anledning till varför de söker sig hit. Och de som väl kommer in skall inte beviljas uppehållstillstånd för mer än korta perioder. 
 
Men mer om det senare, och tillbaka till tågresan. För när jag satt på tåget och tänkte på detta, och hur galet det var att Danske Folkeparti är så accepterat och omtyckt i Danmark, så klev det på en kvinna i slöja på tåget och satte sig i närheten. Det gjorde mig så fruktansvärt ledsen att tänka på hur det måste kännas att bo i ett land där en sådan stor andel av befolkningen inte tycker att en hör hemma i landet. Inte för att en har gjort något hemskt, utan antingen för att en har fötts i ett annat land och varit tvungen att fly till ett land där det finns trygghet och frihet, eller bara tillhör en specifik religion. Spelar ingen roll hur mycket gott en gör för sig, hur god människa en är eller hur mycket en bidrar till samhället (om en nu skall låtsas att människor måste tillföra något för att de skall ha ett mänskligt värde och ta del av de mänskliga rättigheterna). En klumpas ändå ihop med "alla andra". Är det inte det stökiga killgänget i förorten, så är det extremistgruppen ISIS. Folk har röstat in ett parti som helt öppet säger att muslimer har våldet i blodet mer än några andra. För rasbiologi har (förhoppningsvis) nått sin kulmen för längesedan, men den har inte ebbat ut. 
 
Sverigedemokraterna säger sig vilja främja integrationen i Sverige. Men hur integrerad blir en i ett samhälle när en ses som världens avskum, trots att en inte gjort annat än att födas som den en är? Hur integrerad blir man om en skall förvägras att fortsätta att nyttja sin kultur, sitt språk? Hur integrerad blir man när man kommer till Sverige och inte vet hur länge en får stanna. När en kan bli hemskickad till sitt land och eventuellt en säker död när som helst? Hur integrerad blir man när ens familj är kvar i landet där krig och förtryck härjar, då det bara fanns pengar till en biljett till säkerheten? Hur integrerad blir man? 
 
När jag satt där på tåget så hann jag tänka på allt detta, och jag tänkte också att jag hoppas att inte Sverigedemokraterna får så mycket stöd nu på söndag som alla opinionsundersökningar visar. Jag hoppas att de naiva dumma djävlar som tror att Sverigedemokraterna är ett parti som kommer minska segregationen i landet inte har låtit sig luras. Jag hoppades att rasismen inte hade normaliserats så pass mycket att folk missat den. Jag hoppades att vi inte hade så många rasister i Sverige. Men jag hoppades förgäves. 
 
Att så många människor ute i Europa återigen röstar som tokar på öppet islamofobiska och rasistiska partier är skrämmande, och en vill ju så gärna att Sverige skall vara ett undantag. Vi bortförklarar dessa röster med att människor är rädda, människor är arbetslösa, människor ser ett ökat grovt våld i samhället etc etc. Och precis som innan andra världskriget så målas bilden upp utav att allt är en viss kategori människors fel. Då var det antisemitismen som normaliserades, idag är det islamofobin. Och jag är så extra ledsen över att många människor som själva har levt under förtryck och förföljelse själva hakar på dagens högerextremism. Varför lär vi oss ingenting? 
 
Och nej, man är inte rasist för att en vill ha mindre invandring till Sverige, men huvudanledningen till att övriga svenska partier vill ha hög invandring till Sverige är inte för att de är rädda för att ses som rasister annars. Utan för att vi faktiskt behöver ha folk in i landet. Och jag frågar mig lite om de som har röstat på SD har träffat någon som flyr från krig, tortyr och förföljelse? Har de suttit och pratat med någon av dessa? Kan de se dem i ögonen och säga, att du får inte vara här, vi hjälper dig på plats istället. Sverige nekar tillräckligt många med fullgoda asylskäl att stanna i landet, vilket är fruktansvärt tragiskt. Men vi gör väl som oftast så gott vi kan, vill jag hoppas. Det har vi råd med. Det är inte pensionärerna, skola eller sjukvård som betalar för detta, utan allt handlar om vilken fördelningspolitik en vill ha. Vart är solidariteten? Vart är inlevelseförmågan i folks lidande? Har vi blivit så avtrubbade och paranoida? Nu har 13% av de röstberättigade i Sverige valt ett parti med en inhuman flyktingpolitik och med en fördelningspolitik som ger mer till de rika och mindre till de som har det sämst. Ett parti som vill öka klyftorna, inte bara de kulturella, utan också de ekonomiska. Två saker som kommer motverka integration och skapa mer lidande, osäkerhet och normalisering av främlingsfientliga åsikter. 
 
Så återigen, SD-röstare, så har ni antingen skjutit er själva i foten, är oempatiska svin, rasister så det osar om det, eller alla/ett par av dessa i kombination. Så extremt pinsamt.