Rainbow Arch Over Clouds

Snö! - Positivt och negativt

 
 
Det började redan igår. Snöandet! Jag blev skjutsad till jobbet igår och desto närmare kusten vi kom, desto mindre snö stannade kvar på marken. Men tre mil inåt land, hemma hos mig, så lade sig snön som ett täcke under dagen och det har ännu inte slutat snöa. 
 
Eftersom det inte fanns tid för ordentligt snöhäng igår så slängde jag på mig och Igor  vinterkläder direkt efter frukosten nu idag istället. Den här snön vi har nu kommer utan tvekan bli till slask vilken dag som helst, så man får passa på att njuta. Så på med skitobjektivet som tål lite väta, ut med hundar och barn, och så åkte pulkan fram. 
 
 
 
 
Jag måste dock erkänna att det inte bara är lycka över denna snö. Snö innebär nämligen en del problem. Inte bara är vår bil inne på reperation just nu, och bilen vi lånade hade visst sommardäck när vi var ute på vägarna igår. Vi kan heller inte åka upp med bilen ända upp till huset, utan måste traska upp för hela, numera snötäckta, backen upp och ner. Detta oavsett hur många påsar mat vi har handlat, eller dylikt. Sen så känns det allt bra läskigt att lämna vovvarna den där jobbardagen i hundgården nu när det är snö. Visst, jag borde inte vara orolig, det handlar ändå bara om en tid strax över den rekommenderade, och hundkojan är så pass välbyggd att de klarar sig bra. Det är väl mer ovana, antar jag. 
 
Sen så är det inte bara vädret som oroar mig. Utan jag har fullspäckade veckor framöver, för nu börjar nämligen (ÄNTLIGEN) min utredning för vilka sorts neuropsykologiska besvär jag egentligen har. Att jag har någon mildare form av bipoläritet är ju fastställt, men nu skall ADD:n utredas. Det är läkarbesök och terapibesök inbokade. Samtidigt så går Igor in på slutspurten av sin danskurs, jag jobbar 3 dagar i veckan, min KBT-behandling rörande ångest skall utvärderas och där någonstans så skall mer vardagliga sysslor orkas - och hinnas med. Men då kommer vi tillbaka till snön. För snön ger mig den där extra kicken att bege mig ut med hundarna. Att se dem rusa av sig och bete sig som galningar. Det är väl mer inomhussysslorna som kommer bli lidande, men de är ju alltid lägsta prioritet, så jag antar att det inte blir allt för stor skillnad ändå... 
 
... OCH snart är det dags för Elma-häng här igen. Hoppas verkligen att det finns lite snö kvar till henne då. Snöhund, som hon är. Och så hoppas jag på lite kallare väder (med mindre slaskig snö som följd) så hundpulkan  kan komma till användning. Bara luta sig tillbaka och låta hundarna göra allt jobbet låter väldigt lockande just nu nämligen. 
 
 

Det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det.

För första gången på väldigt länge så är jag ensam med hund och barn dygnsvis. Och jag måste säga att jag inte förstår hur jag fixade det förr. Eller hur andra fixar det, för den delen. Alla dessa dagar med intensivt barn och rätt krävande hundar... men så gjorde jag inte det heller, klarade det alltså. Höll ju på att förgås mentalt, och tålamodet låg alltid på typ 0,5 av tio. Att aldrig få mer än max en lugn timme dygnet för sig själv, då sonen inte kan sova ensam. Att ha konstant minst tre olika ljud omkring sig, tjat, spring, skrik, barnprogramsljud, krav och gnäll... Liksom, det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det. 
 
Jag har precis markerat och raderat tre långa stycken om detta med hur jag mår. För jag mår fan i mig pissdåligt. Men jag tänker inte göra detta till ett överdrivet gnällplank igen. Vi har ändå haft det roligt! Sonen har för det mesta varit på ett strålande humör, och han och Juno busar och leker med varandra, skrattandes och skuttandes mest hela tiden. Vi har sett på filmer tillsammans, läst böcker, spelat spel, gått promenader, varit på ett dragit äventyr, shoppat på stan och haft det väldigt mysigt. Det är bara nu, när jag känner att jag tagit ut mig totalt, som jag behövde ventilera mig. Behövde skriva ner hur jag känner, men kanske behöver jag inte dela med mig. Jag skiter i det. Jag har bilder att bjuda på och mer hund - och barnmys att suga i mig innan denna dagen är över. Jag har ju även fått lite tid för att blogga, vilket inte är fy skam. Om jag har tur så kanske jag till och med får dricka en kaffe i lugn och ro. 
 
 
 
 
 
 

Här

 
Här – samlingsnamnet på en stats markstridskrafter, men också en positionsbenämning. I detta fallet så känner jag att det är lite bådeoch, för jag tror jag är mig själv just nu. Eller, snarare den jag är van att vara. En enmansarmé full med inspiration och lust till att göra saker. Lust till att skriva, fotografera, motionera och faktiskt ta tag i en del saker. Jag tror det är för att jag är helt fri från sertralinet nu. På vägen så fick jag erfara betydelsen av vad "brain zaps" var (och hur de kan få en att trilla ner för trappan), men nu är jag  mitt vanliga sömnlösa jag igen. Mitt vanliga humörsvängiga jag igen. Mitt vanliga "har ont i huvudet varje dag-jag" igen.  Men det känns så mycket roligare än att vara den där jag varit under mitt år då jag gick på sertralinet. Ångestnivån har ju liksom varit densamma under det närmsta året, om inte värre, och mina tänder blev minst sagt lidanade av hur spänd jag var. Men värst har nog varit att min hjärna har gått på lågvarv när det rör allt utan basic överlevnad. Och tänk om jag inte hade fått en höjning av dosen sertralin. Tänk om jag då aldrig hade fått erfara ett hypomaniskov? Sertralinet i sig kan ha triggat en latent bipoläritet... men å andra sidan så var det ju inte så att jag varit frisk i livet till att börja med heller. 
 
Allt har blivit helt fel för mig på öppenpsyk det senaste året, men jag har nu äntligen fått en tid hos en neuropsykolog iaf, så nu börjar vi om från början och hoppas på att det skall gå bättre. Tiden är nu på fredag, och tills dess så skall jag spendera dagarna ensam med en grinig och seg Juno som är i höglöp, och så Tolstoj som verkligen gör allt för att inte göra henne upprörd på något sätt, vilket inte verkar var det lättaste alla gånger. Idag när vi var vår andra vända i skogen, så råkade Tolstoj stöta i hennes rumpa bakifrån med sitt huvud, och fick en sådan djävla utskällning då hon antagligen trodde att han var på hennes rumpa med sitt trötta flåsande nylle med flit. Man kan ju hålla med henne om det nu vore för att flåsade pga henne, men nu var det ju faktiskt varmt också nu under kvällen. Stackarn. Men annars så har det varit lugnt. Sålänge Tolstoj inte flåsar till sig så är det som vanligt, men utan lika mycket lek och stoj dem emellan. 
 
Åh, en förklaring till att jag är ensam kanske skulle kunna få plats i detta ordbajseri med: Jo, Dallan har åkt ner till sin lillebror för några dagar. Han kommer tillbaka innan helgen, och tills dess så skall vi komma överrens om om Igor skall stanna en vecka till eller inte. Jag tycker inte. Men samtidigt så är det väl kanske lite behövligt att jag och Dallan får vara Igor-fria ett tag så vi slipper underhålla honom och fokusera mer på varandra och huset istället... nu när jag skrev ner det så lutar jag faktiskt också mer åt att han skall stanna en vecka till. Men vi får se. Saknar honom redan. 
 
Lite fler bilder från idag: