Rainbow Arch Over Clouds

Gröten, munken och maskrosen

Om det är någon som undrar varför det är så glest med inlägg här, så är det för att jag har hjärngröt att handskas med. Skall inte gå in mer på det, men det har heller inte hänt något särskilt dessa dagarna. Livet lunkar på och jag väntar på att mitt tillstånd skall stabiliseras. Att Igor skall komma tillbaka. Att allt skall bli som vanligt. Eller, bättre än vanligt snarare. TIlls dess så går jag mina promenader tillsammans med Tolstoj, njuter av all grönska och försöker att tänka positivt. Något vettigare blir inte gjort, i princip.
 
Sedan jag kom hem från Serbien så har jag sällan fått några fotoryck, vilket aldrig är ett särskilt gott tecken, och bidrar såklart också till att blogginläggen blir glesare. Jag misstänker också att det är något fel på kameran, då det smäller i den varje gång en knäpper ett kort samtidigt som fokuset lägger om sig. Detta hände ibland förut, men händer typ jämt nu. I alla fall med ena objetivet.
 
Här är hursomhelst lite bilder från hur dagarna ser ut när det varit fint väder:
 
 
 
 
 
 
 

Möte med en trög hjort

En kan ju tro att när en är ute i skogen och promenerar på vägarna och stigarna, så skall hjortarna tänka när de hör en: "Hey! Det är nog bäst jag sticker in lite djupare i skogen nu, för det låter som om någon kan komma gående här på vägen". Men icke då.
 
Jag körde långlina på Tolstoj idag och begav mig ut på långpromenad nu på morgonen med krafter jag egentligen inte borde ha! Har haft magsjuka och igår åt jag i princip inget, och var inte hungrig till frukosten heller. Känner mig helt konstlad energifull utav sertralinet jag precis börjat ta, och mår faktiskt riktigt kasst. Sådan där kasshet som glöms bort när en är på mysig skogspromenad med hunden.
 
Tolstoj är ju duktig lös, som oftast, men ser han något springa så kan man lita på att han sätter efter om en inte hojtar till vid rätt tillfälle. Och eftersom jag inte kunde lita på att jag kunde säga till vid rätt tillfälle idag, så blev det linan. Så vi gick där i skogen med linan hasandes i marken, och jag såg på Tolstoj att något var lite intressant. Han vädrade inte eller nosade, men han gick lite fortare än vanligt. Inte mycket, men lite. Han var rätt långt framför mig, och DÅ ser jag den, Tolstoj ser den, den ser oss. Då står det en hjorthelvete vid ett träd precis vid skogsvägen. Nu kanske max 3m från Tolstoj. Hjorten sätter såklart upp iväg djupare in i skogen, då ryter jag till innan Tolstoj hunnit reagera (reaktionströg som han är) "NEJ! VÄNTA! (vänta är som vårt stanna). Tolstoj lyssnar lydigt men släpper inte blicken från hjorten. Jag halar snabbt som attan in linan och när jag kommit nära Tolstoj så sätter han nosen i backen och är påväg dit hjorten är. "Men tror du det själv?" säger jag till honom, ganska stolt ändå över att han inte satte efter hjorten även fastän jag visste att det var det han ville mest i hela världen, och än stoltare att han inte skällde på den eller blev rädd för den. Eller kanske vore det bra om han vore lite rädd för de där hjortarna. Hur som helst är jag var väldigt glad över att jag tog linan idag, även fastän det i detta fallet verkade ha gått bra utan.
 
Lite spänning ändå på promenaden, och Tolstoj var faktiskt trött när vi kom hem. Jag kände mig tröttare, kallsvettas lite och det värker lite här och var på ett obehagligt sätt. Har iaf städat, vikit in tvätt, hängt tvätt och skall göra lite mat även fastän jag inte är det minsta hungrig. Superkontig har jag blivit av medicinen, och tycker allt det är lite obehagligt. Obehagligare än tröga hjortar i skogen.
 
Jag tog typ fio bilder på 3 timmar bara, fråga mig inte varför. Men här är häften:
 
 
 
 

Tolstoj är tillbaka på bloggen... och jag är fortfarande magsjuk

Råkade jag skriva att jag skulle blogga om Serbientiden när vi inte var i Zlatibor, typ, i förrgår? Det har ju inte hänt, som någon kanske märkt, och förklaringen till det är att jag den dagen satt hela dagen och knåpade ihop 3 fotoböcker med bilder från ovannämnda land. Men igår då? Ja, då kom värsta stöten utav denna turistmage jag och Dallan har haft sedan i lördags/söndags. Nådastöten, hade jag hoppats, men det är inte mycket bättre idag. 
 
Det har dock varit pissväder fram till idag, sådant där ickevänligt hundpromenadväder. Men Gud vad jag vill ut på en lång promenad med monstret. Bara han och jag i skogen, kameran och en thermos kaffe. Men nu orkar jag knappt lämna tomten, och får som knivhugg i magen utav varje steg. Men ingen feber längre, iaf, och Dallan deklarerade sig frisk igårkväll. Så nu hoppas jag väl att det bli min tur denna natten. 
 
Men vad göra med Tolstoj när jag inte kan bege mig iväg på äventyr med honom nu om dagarna då? Jo, de första två dagarna gjorde vi noll. Nada. Ut på tomten kissa nada. Han var trött efter sina två veckor hemifrån, och behövde nog landa lite han med. Men sedan tyckte han det var slutvilat, och nu på morgonen så tvingade jag mig ut och fick honom att springa för sin frukost genom plats och hit. Det kunde en ju köra några gånger, och så gömma lite käk på kluriga ställen och så hans favorittrick med klossarna. Men jag är tyvärr inte hoppfull om att det skall orkas med någon längre promenad idag heller. Har sovit en halvtimme bara pga av magknipen också, så det är ingen ordning i varken kropp eller knopp idag. Jag har inte ens något större medvetande om vad jag skriver om ens nu, men jag ville dela med mig av mina plågor, men kände väl också att det var dags att få tillbaka Tolstoj till bloggen. Fin och glad, som vanligt. Och så en regnbåge som dök upp i regnet igårkväll. Jag tar dock avstånd från kvalitén på bilderna, likaså kvalitén på Tolstojs numera rätt så utvuxna päls.