Rainbow Arch Over Clouds

Filmrecension - Tracks (2013)

 
 
När en ser en riktigt bra film om kärleken till en hund, och betydelsen utav att ha en hund vid sin sida under stora prövningar, ja, då måste den filmen få en plats här på bloggen.
 
På ytan så må Tracks vara simpel filmatisering om ett tillsynes rätt lökigt litet äventyr. Baserad på Robyn Davidsson memoarer berättas här en historia om Robyns nio månaders vandring tillsammans med fyra kameler och sin hund Diggity. Motivet till varför hon beger sig iväg på denna vandring är först rätt oklart, men det visar sig snart att vandringen i sig är sekundär till den isolering hon söker från mänsklig kontakt. Något som dock verkar vara omöjligt att få, trots att hon befinner sig i de mest öde landskap. Ibland finner hon dock sällskap av andra människor till nöje, men ibland så går det henne minst sagt på nerverna. Och i grund och botten så handlar det om att hon helt enkelt inte klarar av människor som inte förstår henne. Vilket leder mig in på detta citat från filmen:
 
"Animal lovers, especially female ones, are often accused of being neurotic and unable to relate successfully to other human beings. More often than not, those pointing the finger have never had a pet. It seems to me the universe gave us three things to make life bearable. Hope, jokes and dogs. But the greatest of these gifts was dogs."
 
Dessa rader är rätt talande för filmen, och kanske också för "galna hundmänniskor" i stort(?) och hur "vi" blir bemötta. För även fastän detta inte på något sätt är en typisk "hundfilm" så är Robyns relation till sin hund en stor del utav filmen. Det är hennes hund som ger henne trygghet, tröst och glädje. Hunden Diggity fyller nästan Robyns alla fysiska och mentala behov under den ensamma vandringen. För vad mer behöver en än en hund vid sin sida, lite käk och vatten och någonstans att sova? Jo, det finns såklart några andra behov som behöver uppfyllas, och det blir också tydligt i Tracks, utan att vikten av uten hund i ens liv förringas.

Tracks har inte bara en huvudkaraktär som är lätt att identifiera sig med, utan också ett otroligt vackert foto, vilket gör denna annars rätt typiska film blev till en vacker och stark upplevelse. Ett måste för varenda hundälskare, och kamelälskare också för den delen. Sedan så kan en såklart diskutera om det är vettigt, som så pass oerfaren, att dra med hund och kameler på en sådan farlig vandring. Men jag väljer att bortse från det för stunden.
 
 
 
 

Minirecensioner - Igors top5 (16e april 2015)

Kommer ni ihåg Igors top 10-lista på filmer som jag bloggade om här i slutet av januari? Den har hur som helst förändrats de senaste månaderna, och ser nu helt annorlunda ut, vilket kräver lite recensioner tycker jag. Men jag hoppar över Min Granne Totoro och hänvisar till denna recension, där ni också hittar dåvarande top 10.
 
 
 
Song of the Sea är en irländsk film från förra håret av skaparna bakom den fantastiska Secret of Kells. Med detta sagt så finns den inte dubbad till svenska, och jag kan inte finna några planer på att det kommer ske en sådan inom en snar framtid. Vilket är synd, för om Igor och jag kan uppskatta denna så pass mycket som vi gjorde, samtidigt som jag satt och översatte vartenda ord till honom, ja, då är den allt galet bra.
 
Jag skrev en recension på Letterboxd som jag är rätt nöjd med som jag länkar till, så slipper jag upprepa mig här på bloggen:
 
 
 
 

 
Japp, ni ser rätt. Den oändliga historien är en av Igors favoritfilmer, och är ännu en film där en fått sitta med och kolla med honom. Inte för att han inte förstår vad de säger denna gången, jag har nämligen denna med svensk tal på VHS (vilket tydligen inte finns på den nordiska DVD-utgåvan), nej, nu sitter jag med för att den är allt bra läskig för ett litet barn då och då. En av gånger då vi såg denna så kallade Igor Tolstoj för Falkor, och så Igor Tolstojs tass under de läskigaste partier mot slutet med vargen.
 
Vi har sett denna hela nio gånger, och den nionde gången så inträffade något märkligt. Igor började störttjuta när hästen Artax dog, jag som för en gångs skull lyckades hålla mig från att gråta den gången. Sedan dess så har inte Igor velat kolla på filmen igen, men pratar man om den med honom så verkar han minnas det mesta och har fått en fascination för drakar och jättar sedan dess.
 
Det är roligt att kunna uppleva sina egna barndomsfavoriter med Igor, och jag har misslyckats att få honom att tycka om de flesta utav dem, men Den oändliga historien föll honom verkligen i smaken, och låten likaså.
 
 

 
Denna bilden är från den danska animerade filmen Samson & Sally vilken var en av Igors första långfilmsfavorite, och nog den film han sett flest gånger efter Min granne Totoro. En osedvanligt mörk historia om ett par unga kaskelotvalar som lever i en ogästvänliga och livsfarliga vatten. Är det inte späckhuggare som är efter dem så är det valjägare. Berättelsen om Moby Dick är invävd i filmen, en film som är både blodig och dyster. 
 
Det är inte omöjligt att ni som läser detta själva har växt upp med denna, men den var helt ny för mig. Jag ville hitta en film som handlade om djur i havet, då Igor hade dille på Hitta Nemo men hade börjat tröttna på den, och så stötte jag på denna. Trodde aldrig att han skulle gilla den så mycket som han gjorde, men han förvånade mig med sin filmsmak. Mest kul för mig med denna var att den som hade svenska rösten åt Samson, är samma som gjorde rösterna åt typ alla (känns det som) barn i animerad film under en period utav trettio år; Staffan Hallerstam. Google it.
 
 

 
Se inte detta som någon form av filmtips. Faktiskt så skulle jag vilja att ni såg det som an varning. För inte trodde jag när jag satte på denna filmen till Igor att den skulle vara så fruktansvärt dålig. För att ni skall förstå exakt hur dålig så skrev jag denna recensionen i vredesmod precis efter jag hade sett den:
 
 
 
Med detta sagt så hoppas jag såklart att denna filmen kommer i glömska, men änsålänge så tillhör den en utav favoriterna. Och som ni kan se så finns det gemensamma nämnare i alla dessa, vilka är: Havet/djur i havet, barn och drakar. Detta verkar vara det som går hem bäst just nu, och tro inte att jag inte provat massvis med annat. För det har jag. Men han har ratat så mycket film som jag trott att han borde ha älskat, att jag inte riktigt vet vad jag skall prova längre. Provade Lilo och Stitch igår t.ex, och den var bara bitvis intressant, jag som trodde den skulle vara perfekt för honom. Men inte då. Jag gör dock nya försök då och då, och tillslut så fastnar något och skall kollas på om, och om igen, tills en tillslut önskar att en aldrig hade visat honom den där djävla filmen. 

Minirecensioner - Tre grymma dokumentärer från 2014

Tre utav fem filmer i min top 5 för 2014 råkar vara dokumentärer, så jag tänkte att de förtjänade ett litet blogginlägg. Två utav dem går att streama på Netflix (US) och det är länkat så det bara är att klicka på bilden som tillhör den lilla recensionen:
 


 
Virunga är Afrikas äldsta nationalpark och är meningen att vara en fristad för de få bergsgorillor som fortfarande existerar ute i det vilda. Detta är dock långt ifrån problemfritt. Är det inte inbördeskrig som hotar gorillorna så är det tjuvskyttar och västerländska oljebolag, och denna dokumentär blir som ett mikocosmos, som visar oss vår korrupta värld, våra eldsjälar och de som hamnar i kläm när mänsklig girighet tar överhanden.
 
Denna dokumentär utger sig för att vara en dokumentär om gorillor, och de som försöker skydda dem, men den handlar om så mycket mer. Gorillorna blir till en bråkdel av det komplexa problem som Kongo, och andra delar av världen, står inför. Filmen växlar också känsla och berättarstil. Från vackert foto på natur och djur och intervjuver med de som skall skydda gorillarna, för att i andra halvan mer innehålla dolda kameror hos rebellrörelsen och i möten med ansvarig hos SOCO (oljebolaget som rätt tydligt har något riktigt fuffens för sig). Denna variation är till både för - och nackdel. Fördelen är att en får en bredare bild av problemet, och nackdelen är att det ändå bara blir till att en skrapar på ytan. Men sammantaget är detta fantastiskt bra och sevärt.
 
Det finns en nyligen upplagd kort dokumentär där dokumentärskaparna berättar och visar oss varför de villa göra dokumentären från början, Den går att streama HÄR
 


 
The Galapagos Affair: Satan Came to Eden släpptes för publik precis i början utav förra året och är en sådan där historia som en bara inte kan misslyckas med att berätta.  En liten skara Europeer som flyr kommande världskrig, alla med udda personligheter, och alla fast på en liten ö i Galapagos. Ett par som helst hade velat vara där helt själva, men vars tillvaro blir störd utav en knasrolig ung hertiginna som kommer dit med två unga män och skall bygga hotell, och så ett annat par som vårt första par finner vara allmänt jobbiga. Allt slutar med ond bråd död och ett ouppklarat mord.
 
Det som är så fantastiskt med denna dokumentär är hur mycket material som har rotat fram. Det är riktiga videor, dagböcker, tidningsartiklar brev och intervjuver med människor på kringliggande öar. Allt detta blir till pusselbitar som blir stilfullt sammansatta med hjälp av röster från bl.a. Cate Blanchett, Diane Kruger, Gustaf Skarsgård och Sebastian Koch. Visst går det lite trögt framåt, och visst blir det till ett antiklimax i slutet, men det tar inte bort det faktum att detta är en av de bästa sanna historier jag tagit del utav.
 
 


 
Förväntningarna har varit höga när det kommer till denna dokumentär, kanske främst från Nick Cave-fans, men 20,000 Days on Earth har något för alla. Ett unikt porträtt av en intressant och begåvad människa, en poetisk biografi i filmformat.
 
Jag nämner denna sist i den lilla listan då den inte är en dokumentär i den bemärkelsen en är van att se. Varenda bildruta är fabricerad och allt som sägs är från manuskript. Men det Iain Forsyth och Jane Pollard har lyckats göra tillsammans med Nick Cave är ändå något som känns mer äkta och personligt än det mesta annat i dokumentärväg. Och utöver att en får en reell inblick i Cave som människa, så bjuder filmen också på fantastisk foto och inovativa sätt att berätta en historia på. Precis sådär lagom pretantiöst och vackert, med andra ord.
 
Om en faktiskt är ett Nick Cave-fan så är denna såklart ett måste. Men jag vill verkligen rekommendera denna oavsett vad en har för musiksmak.