Rainbow Arch Over Clouds

Draget (med video)

Jag gick ju och köpte mig en sprillans ny pawtrekker i somras, manmat-selar och draglina. Och man kan ju tro att jag inte är ute och kör, då det har bloggats väldigt lite om det, men så är icke fallet. Jag är bara dålig på att blogga just nu, då den lilla dötid jag har spenderas på att vara just död, i inspirationsfrekvensens bemärkelse, iaf.
 
Jag hade som plan att dra minst två ggr i veckan, och det har jag hållt sedan jag fick hem den. Till och med då förkylningar kom och gick här hemma. Det är ju så attans roligt! Så det är väldigt sällan det känns som något jag måste göra, utan det är oftast något jag ser fram emot. Ibland har jag till och med behövt hejdat mig lite, då jag måste vara försiktig med Tolstoj med anledning av hans höfter och armbågar. Men än sålänge så har jag inte märkt av att han blivit sämre utav det, snarare tvärtom. Desto mer vi drar, desto mer rörlig tycker jag att han blir. Och förra veckan rutinkoll hos veterinärsgrannen bekräftade just det också. 
 
Men hur går det annars då? Jo, det går så djävla bra! Tolstoj går från klarhet till klarhet. Från att ha varit rätt kass på att ta ut sig ordentligt när han drar i lina, till att verkligen ge sitt allt varje gång med väl avvägd fart så han orkar längre sträckor. Det är också han som tar kommandot när det vankas uppförsbackar (då han sedan tidigare med vagnen har lärt sig att det går lättare om man tar lite fart och kör på lite extra) och han är väldigt fokuserad och duktig. Egentligen så tror jag att det var hans vanliga dragsele han inte gillade, och inte att dra med lina i sig. För sedan han fick det korta dragselet så har han bara dragit bättre och bättre. 
 
Junos kurva går dock lite upp och ner. När man kör samma sträcka två ggr på raken så verkar hon tycka det är lite för tråkigt, så då så tramsar hon extra mycket. Biter Tolstoj i skägget utan att sluta när han ignorerat henne ett tag, och till och med skuttar runt och biter i linan och tycker det är så himla roligt. Hon håller dock farten samtidigt (hur hon nu lyckas med det) så sålänge hon inte gör att jag trillar omkull så är det väl inte hela världen, utan jag får helt enkelt se till att ta lite mer varierande rundor med henne. Men annars så älskar jag ju att hon är ett sådant litet krutpaket. Som tidigare kutade på trots dålig kondis till fradgan sprutade, och med ett stort rottisleende på läpparna. Och jag tycker att de kompletterar varandra bra, och har mycket att lära utav varandra. 
 
Sedan så tycker jag det gått bra att bygga upp kondition på dem, och målet är att klara uppåt milen i god fart till vintern eller våren iaf. Hur jag nu skall testa det blir desto svårare, då vi inte har några skogsvägar som är längre än 4,5km (vilken är den längsta distansen vi kör nu, plus uppvärmning och så lite joggande i slutet). Jag har däför börjat fokusera på att de skall kunna dra mig på bilvägen. Det är en landsortsväg, men det är ganska väl trafikerad, men har bra diken som hundarna kan hålla sig i. Juno måste dock bli bättre på att hålla sig i diket (och inte tramsa med Tolstoj och kopplet) och Tolstoj måste sluta irritera sig på bilar som kör för fort (över hastighetsbegränsningen). Han tycker väl antagligen att de är lite obehagliga om de kör snabbare än vad han är van med (även fast farten på bilarna i sig inte är ett problem om vi promenerar någonannanstans än här hemma), men jag vet att han kan skita i att bry sig också, så jag undrar om han inte bara agerar trafikpolis när han inte har något bättre för sig, som att dra. 
 
Idag lade vi nästan hela träningen på bilvägen. De fick springa av sig det värsta "off-road" och sedan så körde vi en rätt lång sträcka på bilvägen, och jag tycker ändå att det går rätt bra. När det kommer många bilar så saktar vi dock ner - eller stannar, som det ser ut nu, men hoppas på att kunna köra på som vanligt i framtiden, och lägga ut en bra sträcka som inte innebär att vi måsta åka samma väg fram - och tillbaka för att få en bra längd på det hela. Men jakten efter en bra sträcka i skogen fortsätter också. Någon som leder från skogsvägar, stigar, traktorspår och annan lättare framkomlig off-road. Men tills dess så fokuserar vi på bilvägen.
 
 Ett par bilder från nu i veckan: 
 
 
 
Sen så har jag ingen action-kamera, men för ett tag sedan så hade jag övermodet nog att filma hållandes min mobil i ena handen, och den andra handen på styret. På grusväg. I full fart!. Fick till några sekunder av bra video, men sen var jag tvungen att hålla i styret med båda händerna igen sen. Blev många minuter video utav däckrullande som jag klippte bort :P 
 
 
 
 

Det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det.

För första gången på väldigt länge så är jag ensam med hund och barn dygnsvis. Och jag måste säga att jag inte förstår hur jag fixade det förr. Eller hur andra fixar det, för den delen. Alla dessa dagar med intensivt barn och rätt krävande hundar... men så gjorde jag inte det heller, klarade det alltså. Höll ju på att förgås mentalt, och tålamodet låg alltid på typ 0,5 av tio. Att aldrig få mer än max en lugn timme dygnet för sig själv, då sonen inte kan sova ensam. Att ha konstant minst tre olika ljud omkring sig, tjat, spring, skrik, barnprogramsljud, krav och gnäll... Liksom, det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det. 
 
Jag har precis markerat och raderat tre långa stycken om detta med hur jag mår. För jag mår fan i mig pissdåligt. Men jag tänker inte göra detta till ett överdrivet gnällplank igen. Vi har ändå haft det roligt! Sonen har för det mesta varit på ett strålande humör, och han och Juno busar och leker med varandra, skrattandes och skuttandes mest hela tiden. Vi har sett på filmer tillsammans, läst böcker, spelat spel, gått promenader, varit på ett dragit äventyr, shoppat på stan och haft det väldigt mysigt. Det är bara nu, när jag känner att jag tagit ut mig totalt, som jag behövde ventilera mig. Behövde skriva ner hur jag känner, men kanske behöver jag inte dela med mig. Jag skiter i det. Jag har bilder att bjuda på och mer hund - och barnmys att suga i mig innan denna dagen är över. Jag har ju även fått lite tid för att blogga, vilket inte är fy skam. Om jag har tur så kanske jag till och med får dricka en kaffe i lugn och ro. 
 
 
 
 
 
 

Flera hundar - mera trassel

 
Jag har gått från insikten om att jag vill ha många hundar, till vetskapen om att jag klarar av och då också VERKLIGEN vill ha många hundar, och är nu i realisationsfasen av denna vetskap. Jag är dock fortfarande, och kommer så säkerligen alltid att vara, i lärandefasen när det kommer till vad det verkligen innebär att ha en flock hundar i familjen dagligen. Det började ju med att både jag och sambon kom överens om att vi ville agera extrafamilj åt Juno. Då hade sambon, helt öppet, förhoppningar om att det på något sätt skulle dämpa mitt hundbegär. Tyvärr, för hans räkning, så blev det tvärtom. Och nu har vi haft Elma här dygnsvis då och då, och det har såklart bara stärkt min vetskap om att jag vill ha ett sådant hundigt liv som möjligt. Desto fler hundar, desto bättre, men också desto mer att tänka på.
 
Men alla vet att det finns en liten lista negativa saker med att ha fler hundar i hushållet. Jag tänker dock inte skriva om dessa, då jag än sålänge inte upplevt några utav dessa som ett egentligt problem. Utan jag har egentligen bara ett endaste problem. KOPPELPROMENADER! Trassel, olika viljor, olika takter och ännu mer trassel. Det kan få även den mest lovande promenad att bli till en väldigt otrevlig promenad. 
 
 
(Set-up då jag lämnar stigarna med två i midjebältet med dubbel draglina och så en i ryggsäcksremmen)
 
 
 
Jag försöker göra det lätt för mig (liksom, se bilden ovan), och för hundarna. Jag gör verkligen det. Jag har hittat vilka som passar sig bäst i bältet (och under vilka tillfällen de passar bäst i bälte), vilka som passar bäst att ha i dubbelkoppel, och vem som får gå i ett eget koppel. Sen så traskar man på och tycker allt går så väldans bra och så... En slänger sig ner och rullar (läs Juno), en drar på en fläck (läs Elma), och så en som står i sin egna lilla värld och glor ut i intet (läs Tolstoj). Allt samtidigt, och resultatet är att jag får stå och trassla ut dem i en minut. De står tålmodigt och väntar, jag blir väldigt nöjd med detta och råkar slänga ur mig ett glatt "bra",eller "så" eller "nu går vi" vilket resulterar i att Juno får något gladfnatt och så var alla intrasslade igen.
 
 De är var för sig i rätt miljö och under rätt förutsättningar (vilket är de flesta) väldigt duktiga på att gå i koppel, måste tilläggas. Vilket också gör att jag vet att det bara är en träningssak från min sida. Det går bättre och bättre för var gång, men änsålänge är det oftast rätt kaosigt, iaf så fort man lämnar vägar som ger en tydlig ram för vad som förväntas av dem, och som inte står för lika många lockelser. De är ju också inte riktigt vana att anpassa sig efter varandra, och de är väldigt olika som individer, med olika energinivåer, intressen och vilja att vara till lags. Mitt mål är liksom inte att få dem att gå perfekt tillsammans, utan att få det att flyta på så bra som möjligt. Det skall jag fan i mig lyckas med, och jag gör framsteg varje gång vi beger oss iväg tillsammans.