Det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det.
För första gången på väldigt länge så är jag ensam med hund och barn dygnsvis. Och jag måste säga att jag inte förstår hur jag fixade det förr. Eller hur andra fixar det, för den delen. Alla dessa dagar med intensivt barn och rätt krävande hundar... men så gjorde jag inte det heller, klarade det alltså. Höll ju på att förgås mentalt, och tålamodet låg alltid på typ 0,5 av tio. Att aldrig få mer än max en lugn timme dygnet för sig själv, då sonen inte kan sova ensam. Att ha konstant minst tre olika ljud omkring sig, tjat, spring, skrik, barnprogramsljud, krav och gnäll... Liksom, det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det.
Jag har precis markerat och raderat tre långa stycken om detta med hur jag mår. För jag mår fan i mig pissdåligt. Men jag tänker inte göra detta till ett överdrivet gnällplank igen. Vi har ändå haft det roligt! Sonen har för det mesta varit på ett strålande humör, och han och Juno busar och leker med varandra, skrattandes och skuttandes mest hela tiden. Vi har sett på filmer tillsammans, läst böcker, spelat spel, gått promenader, varit på ett dragit äventyr, shoppat på stan och haft det väldigt mysigt. Det är bara nu, när jag känner att jag tagit ut mig totalt, som jag behövde ventilera mig. Behövde skriva ner hur jag känner, men kanske behöver jag inte dela med mig. Jag skiter i det. Jag har bilder att bjuda på och mer hund - och barnmys att suga i mig innan denna dagen är över. Jag har ju även fått lite tid för att blogga, vilket inte är fy skam. Om jag har tur så kanske jag till och med får dricka en kaffe i lugn och ro.
