Rainbow Arch Over Clouds

Det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det.

För första gången på väldigt länge så är jag ensam med hund och barn dygnsvis. Och jag måste säga att jag inte förstår hur jag fixade det förr. Eller hur andra fixar det, för den delen. Alla dessa dagar med intensivt barn och rätt krävande hundar... men så gjorde jag inte det heller, klarade det alltså. Höll ju på att förgås mentalt, och tålamodet låg alltid på typ 0,5 av tio. Att aldrig få mer än max en lugn timme dygnet för sig själv, då sonen inte kan sova ensam. Att ha konstant minst tre olika ljud omkring sig, tjat, spring, skrik, barnprogramsljud, krav och gnäll... Liksom, det kanske inte är ett dårhus, men är man en dåre själv så känns det lätt som det. 
 
Jag har precis markerat och raderat tre långa stycken om detta med hur jag mår. För jag mår fan i mig pissdåligt. Men jag tänker inte göra detta till ett överdrivet gnällplank igen. Vi har ändå haft det roligt! Sonen har för det mesta varit på ett strålande humör, och han och Juno busar och leker med varandra, skrattandes och skuttandes mest hela tiden. Vi har sett på filmer tillsammans, läst böcker, spelat spel, gått promenader, varit på ett dragit äventyr, shoppat på stan och haft det väldigt mysigt. Det är bara nu, när jag känner att jag tagit ut mig totalt, som jag behövde ventilera mig. Behövde skriva ner hur jag känner, men kanske behöver jag inte dela med mig. Jag skiter i det. Jag har bilder att bjuda på och mer hund - och barnmys att suga i mig innan denna dagen är över. Jag har ju även fått lite tid för att blogga, vilket inte är fy skam. Om jag har tur så kanske jag till och med får dricka en kaffe i lugn och ro. 
 
 
 
 
 
 

På lika villkor

 
 
När jag startade upp den här bloggen för x-antal år sedan, så var det i samband med att jag hade både barn och hund att blogga om. Helst så ville jag att blogginläggen skulle handla om detta i kombination, vilket de också kom att göra till mångt och mycket. Men tyvärr inte i den riktningen som jag hade hoppats. 
 
Allt började ju med frid och fröjd. Vi kom hem med Igor efter en vecka på BB, och Tolstoj var på en gång väldigt nyfiken och tog snabbt på sig en väldigt omhändertagande roll. Den rollen har han inte släppt sedan dess. Han ser sig som en beskyddare av Igor, mer då än nu, nu när Igor har blivit stor och "klarar sig själv". Tolstoj ville ligga nära. Han ville vakta honom när vi var ute, tvätta honom när han var naken och blev väldigt orolig när han var ledsen. 
 
Jag vet inte riktigt hur och när exakt allt gick åt skogen, men Igor var ett väldigt krävande barn, som aldrig var nöjd och skrek mest hela tiden. Det tärde liksom på hela familjen, och Tolstoj och Igors relation gick käpprätt åt helvete någonstans på vägen. Tolstoj ville helt plötsligt inte alls vara nära honom och det hela kändes inte alls kul. 
 
Jag har skrivit mycket om detta genom åren. Både om våndan och om framstegen, men allt som allt så har det aldrig blivit sådär bra mellan Igor och Tolstoj som man hade hoppats på, utan att det för den delen är någons fel. Visst har man försökt att hitta fel i det man själv gjorde, men jag har de senaste två åren mer lutat åt att det liksom bara blev så. Att det var många komponenter som resulterade i detta, och att det inte fanns så mycket att göra. Visst hade man kunnat göra saker bättre, men jag vet inte om det hade blivit någon skillnad. Det var för kaosigt alltsammans, och Tolstoj är en hund med mycket integritet. Det är liksom bara så som han är. Får liksom ändå vara glad åt att de har den relationen som de har idag. Att den når längre än att de bara accepterar varandra. Att de faktiskt saknar varandra när de inte är tillsammans och att de har hittat ett samspel som är på bådas villkor, och att båda har varit nöjda med det. 
 
Men nu till sak, för vi har ju fler hundar i hushållet här. Först och främst Juno, som började bo här om vardagarna för över ett år sedan nu. Hon är ju en stor gosig kärleksbulldozer som tycker att i princip all kroppskontakt är bra kroppskontakt. Som tycker det är roligt att leka med leksaker, och även fastän Juno och Igor inte leker så mycket nu längre, så har hon fått honom att inse att hundar är roliga att leka med. Plus att vissa hundar ofta gärna kommer och lägger sig på en fastän man inte är sjuk och behöver extra stöd (enda gången å Tolstoj myser ner sig hos Igor är nämligen när han är sjuk). 
 
Och nu har Igor även fått bekanta sig närmare med Elma. Elma är inte lika framfusig som Juno kan vara. Hon är försiktig och framförallt väldigt fluffig. Igor är med andra ord helt kär. Hon är liksom perfekt för honom, då han själv är en väldigt försiktig kille. Och för första gången på evigheter så har jag fått be Igor att låta en hund vara en liten stund. Elma är väldigt tålmodig med Igor, men jag är av den bestämda åsikten att ingen hund skall behöva "stå ut" med överdrivet mycket bara för att någon människa tycker det är mysigt. Nu tycker hon det är mysigt, som oftast, och tycker hon inte det så går hon därifrån. Men det är ju en balansgång det där, iaf för någon som har haft relationen mellan Igor och Tolstoj att tampas med under åren. Jag sitter liksom och observerar hela tiden. Mest för att det gör mig glad att se dem mysa, förstås, men också för att jag hela tiden försöker läsa av hundens ( i detta fallet) Elmas reaktion. Jag försöker samtidigt få Igor att göra detsamma. Han är bannemig gammal nog nu för att kunna börja läsa av hundens kroppsspråk och signaler, och anpassa sig efter dem... tycker jag iaf. Det känns iaf som en kunskap jag vill föra vidare, då det kommer att gynna honom i framtiden och inte bara göra honom till en bättre hundmänniska, utan människa överlag. 
 
Men jag måste ändå ge cred till mitt barn. Han är så försiktig och fin med hundar. Det har han alltid varit. Inget fult petande, dragande och klämmande. Visst hade han en period då han fick för sig att det var kul att "jaga" Juno. Och visst har han en envis ovana att liksom trycka fram nyllet i hundens nylle i hopp om en puss (trots att jag förklarar och påpekar faran med detta om och om igen). Men annars är han himla fin med hundar, och djur öht. Tolstoj har liksom aldrig fått uppleva hur det är att ha en riktigt jobbig unge (på det sättet) runt sig, och både Juno och Elma har en mycket mer resonabel toleransnivå än vad Tolstoj har, och är mer kärvänliga överlag. Vilket jag tackar alla icke-existerande högre makter för. Det finns nämligen inget som är så fint att se som barn och hundar som umgås på lika villkor <3
 
 
 
 
 
 
 

Mamma till tre barn

Då var man gräsänkling igen. Sambon är nämligen iväg på ännu en vidareutbildning och när han kommer hem så skall han vara rustad att lära de intagna baskunskapen om hur en tar hand om barn. Den givna följdfrågan var såklart "men vem ska lära oss hur man tar hand om barn?... Nä, men jag tycker faktiskt att vi är bra föräldrar, vi tänker väldigt olika, men det blir oftast rätt. Och som ni ser så har jag bra pli på både hundar och barn, jag sa sitt och de satte sig alla tre (men bara en utav dem förväntade sig inte att få lite hundmat som belöning) 
 
 
Detta fick mig dock osökt att komma att tänka på detta med barn och hund, hur en del ser sina hundar som barn och en del som upprörs över detta. Jag tänkte därför att jag som har en familj bestående av både barn och hund skulle dra mina tankar kring detta i detta inlägg. Och vi börjar från början, och början i detta fallet är ett möte på MVC när jag var gravid, där jag fick någon rutinfråga angående om jag hade erfarenhet av barn sedan innan. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade det, men att jag hade hund. Barnmorskan svarade då glatt att det var bra, för hundar och små barn är väldigt lika varandra. Jag log då, och jag ler än idag, för jag ser detta som sanning. För visst, hundar är inte människor, men att förneka likheterna och hur en kan ta tillvara på dessa när det kommer till uppfostran och förhållningssätt kan jag tycka är att göra både hunden och barnet en otjänst. 
 
Desto äldre barnet blir, desto mer skiljer sig barnet från hunden på mer än ett sätt, men förhållningssättet behöver inte ändras. Speciellt inte när det kommer till behovet av kärlek, trygghet och andra basala behov, men det antar jag alla ser som självklara likheter så det behövs väl inte ens nämna(?). Däremot så finns det ett annat förhållningssätt som jag tycker är värt att nämna och tänker därför citera familjeterapeuten och författaren Jesper Juul:
 
Barn vill samarbeta och göra rätt!
 
Låter inte det som något en likväl kan applicera på våra hundar? Ett djur som är så präglat på oss människor att de oftast förstår oss bättre än våra medmänniskor. Ett djur som är avlat till att samarbeta med oss inom många olika områden. Jag tror också att om man har den inställningen i sin relation till barn och hundar så blir vardagen roligare, mer lärorik och lättare... eller svårare, beroende på hur man ser det. Skulden till varför problem uppstår hamnar ju iom detta förhållningssätt alltid hos en själv, hunden ville ju göra rätt, barnet ville ju göra rätt, vad gjorde jag för fel?
 
Men låt oss komma till pudelns kärna, detta med att en del motsäger sig att man ser sig som hundens förälder, att man ser hunden som sitt barn. Då främst med oron att detta leder till att man inte tillgodoser hundens behov. Att man inte ser de behov som hunden har för att den är hund. Jag motsätter mig inte att detta fenomen såklart existerar, men jag motsätter mig att det enkom har att göra med att en ser sin hund som sitt barn. Jag ifrågasätter vad en då har för syn på ett barns behov. Ett barn behöver inte bara kärlek och trygghet, utan också individanpassade utvecklande aktiviteter och ramar vilka det är fria agera inom. Barnet, precis som hunden, behöver få utlopp för saker som faller individen naturligt och det hen tycker är roligt.
 
Jag personligen kallar mig stolt för Tolstojs mamma. Jag har haft en likadan fostrande moderlig roll för honom som för min son Igor. Jag använder mig ofta av samma uppfostringsmetoder och försöker vara så rättvis som möjligt. Tolstoj är mitt barn. Mitt hundbarn. Med en hunds behov. Precis som Igor är mitt människobarn med mer mänskliga behov, även fastän det egentligen inte är så stor skillnad.  Jag vet dock att många skulle vilja påpeka att det är stor skillnad, om man verkligen drar det till sin spets. Att jag t.ex inte hyser samma kärlek till min hund/hundar som till mitt barn. För det är väl det som dem som inte har barn brukar få höra, att "vänta du bara tills du får barn". Med det menat att de då kommer få reda på vad "riktig kärlek" är för något. Att den kärlek de känner för sin hund inte går att jämföra med den kärlek de skulle känna för sitt (potentiella) barn, och iom det så är det fel att se sin hund som sitt barn. Till det har jag bara en sak att säga: Vilka är ni att förminska någon annans kärlek? Vilka är ni att sätta ett värde på någon annans känslor?
 
 
Egentligen hade jag velat skriva mer om detta ämne, men jag håller mig till detta som jag skrivit ner i all hast efter vår mysiga promenad. Får kanske återkomma till detta i framtiden om det skulle visa sig att vara av intresse.