Ni vet den där knölen på ankeln. Den som är lite som den där ökända tjuvsenan, aka elektriska stöten eller cp-nerven (vilket jag växte upp med att säga, men försöker vänja mig av med), fast på foten/benet. DÄR, där har jag fått ett köttigt litet sår. Har nämligen lyckats kicka kickbiken, kan man säga. Inte en gång, utan två, på exakt samma ställe, med exakt samma resultat. Cykelstödet på pawtrekken sitter nämligen där på vänster sida, och eftersom jag insett att jag har bäst balans med höger ben, så kickar jag mest med vänster. Det är heller inget skrapsår, utan har hackat mig in i köttet, och det är det värsta lilla såret jag någonsin har haft. Kommer man åt det så illar det ner i hela foten och upp i halva benet. Typ, som ett långt gånget skavsår, eller nåt. 

 

Hur som helst så har detta inte hindrat mig från att ut och köra, men idag så begav jag mig ut med vovvarna på svampjakt istället. Lite väl optimistiskt, men det har ju ändå regnat rätt bra i den senaste veckan. Det har också varit kyligt och härligt. Precis så att man kan ut och motionera med t-shirt utan bli varken frusen eller överhettad. Perfekt för hundarna också, med andra ord, och man har sluppit vänta tills kvällen innan man beger sig ut. 

 

Det var dock inte bara svampförutsättningarna som var lite väl orealistiska, utan jag hade också dålig koll på hur varmt det faktiskt var. Så inte en endaste svamp, och på gränsen till överhettade hundar. 

 

Vad händer annars då? Jo, jag har fått en superengagerad handledare på arbetsförmedlingen, och min neuropsykologs semester är äntligen slut. Så nu händer det grejer, kanske. Det är också så att Elma (Junos originalflockhund) skall komma och bo här halva veckorna. Hon har redan gjort sig hemmastadd i hundgården, där själva hundhuset är en klar favorit, och jag ser fram emot att få ha henne här. Desto fler, desto roligare... iaf när det kommer till hundar, vill säga.