Det slår aldrig fel. När sonen blir förkyld så blir jag förkyld. När sonen blir förkyld så är han dundersjuk i 1-2 dygn men är lika glad och livlig som vanligt. När jag blir förkyld så blir jag dundersjuk och ligger halvt däckad, för att sedan ta ut "segern i förskott", "ropa hej innan jag kommit över bron" och beger mig iväg med vovvarna med ett osedvanligt övermod. Så nu sitter jag här... eller ligger, snarare, med en kamera full av bilder och en näsa full av snor. Jag tror inte jag har andats genom näsan under alla de tre timmarna vi var iväg till skogs. Men det är det fan i mig värt. Säger vi alla fall. 

 

Jag är dock inte helt galen och beger mig iväg på något superansträngande. Nä, utan jag slängde i mig lite paracetamol och packade väskan full med lunch, fika, kamera och regnkläder. Det "nya" hundförarbältet var också på, samt midjebältet. Med andra ord så fick hundarna dra mig när vi väl gick, och sedan blev det massa godissök, ett par spår och så en del sittande också. 

 

Jag såg alltså fram emot en lugn stund i skogen, men tji fick jag. Det var fullt maskinös på kalhyggena och när vi lyckades nå tystnaden så hade vi närmat oss husen i skogen tillräckligt mycket för att husägarnas hundar skulle få korn på oss och stod och skällde som tokar. Vi var alltså säkert 400m bort, men det var tydligen för nära. Så det blev till att traska rakt ut i ingenstans för att sedan gå i cirklar och komma för nära hundarna igen.Här tror man liksom att man är mitt ute i ingenstans och skall slippa civilisationen, men icke. 

 

Men jag skall inte klaga så dant. Det är inte tillräckligt ofta som jag har möjligheten att ha tre fina hundar hemma hos mig, för att inte tala om möjligheten att vara ute och gå i skogen om nästan varje vardag. Lite förkylning och lite tramsiga störningsmoment får jag fan i mig leva med. Och överlag så är jag glad att jag tog tag i att komma iväg med vovvarna innan Elma åker hem igen. Det är nämligen mer än en månad kvar tills hon jag kommer ha alla tre hemma hos mig igen, och suget efter ännu en heltidshund blir bara starkare och starkare för var gång hon är här.