Julen, en högtid då många, om inte de flesta, känner sig mer eller mindre stressade och blir påminda om det där som kallas för ångest. Detta är tiden då någon som är så galet icke-stresstålig och konstant ångestfylld som jag är borde krevera totalt. Men det känns okej. Julklapparna till alla småbarn i vår närmsta närhet är inhandlade och nu så även inslagna. Vi vet vart vi ska fira jul och det kommer inte vara där vi firat jul de senaste åren. Och även fastän jag ligger sömnlös över hur det ska gå med övernattningsstället, och över att Tolstoj kommer få en riktigt tråkig jul, så finns det mycket att vara glad och tacksam för. Egentligen så borde en skämmas över att en klagar öht. Nä, fy fan för att klaga när man har det så bra.

 

Men så är det det här med att jag inte kan rå för denna ångest. Jag har den i överflöd och i alla tänkbara former. Eller som psykologen sade "Dina sömnproblem är det minsta som oroar mig" följt av att hon rablade upp en rad möjliga diagnoser. Det spelar liksom ingen roll allt det här som jag borde vara tacksam för, och vet ni vad? Bara det i sig gör ju att en får än mer ångest. Ångest, ångest, ångest. 

 

Jag är ingen större julfantast (kan en minst säga). Det är mer pliktskyldigt jag firar jul. Jag slänger upp en ironisk gran och en (till viss mån) ironisk Jesus på väggen. Jag hänger med på julpyssel och slår in paket. Det är aldrig helhjärtat, men jag känner en viss glädje över att ha möjligheten att ge Igor en magisk jul. Att få ge mina farföräldrar och föräldrar en glad julklappsöppnande unge att glo på mellan frosserierna. Det är liksom inte meningen att jag skall tycka om julen. Eller, jag måste inte tycka om den iaf, och jag är tillfreds med detta. Däremot så vill en ju göra den så trevlig som möjligt för dem som tycker om den. Och i framtiden så måste jag verkligen satsa på att göra den så trevlig som möjligt för dem som inte ens har möjlighet att fira den... Men det får bli när jag har mindre ångest.