Det mest spännande som händer i mitt liv är ju dessa skogspromenader. De är som små äventyr, och inte allra minst idag då Tolstoj för första gången på evigheter fick syn på vilt medan han var lös (med undantag från när han dragit vagnen, men då är han ju desto mer skötsam). Vi hade rört oss en bra bit in i den kuperade terrängen bort från byn och de fick därmed också vara lösa bådatvå. Vilket de fått den senaste tiden då de skött det så himla bra. Och en kan ju tro att skogens djur håller sig undan när de hör oss, men inte då. Plötsligt stod hon bara där, hjorthelvetet, och jag hann inte fånga Tolstojs uppmärksamhet (vilket jag brukar göra) innan han var iväg med ett par gälla skall.

 

Det var länge sedan något sådant här hände, men har aldrig varit med om att han sprungit långt, men jag vet dock att det är lönlöst att ropa på honom när han har något i sikte. Jag fokuserade därmed på Juno medan vi gick efter i den riktningen som han hade sprungit iväg i.

 

Vi kom rätt oväntat till järnvägen. Det går inga tåg där såhär års så det var ju något positivt iaf. Där först ställde jag mig och ropade efter honom, men inget knak bland grenarna som jag hade förväntat mig. Juno kom dock snabbt och jag kopplade henne. Ropade ett par gånger till och sedan så frågade jag henne var Tolstoj var. Hon satte full fart in mot skogen med mig släpandes efter sig, som värsta Lassie. Jag lyckades riva upp ett ordentligt sår på handen och Juno såg helt plötsligt lite vilsen ut. Som att hon tänkte att "men han var ju förut".

 

Vi gick då tillbaka mot järnvägen, då det var en bra öppen yta med god uppsikt runtomkring. Och vem ligger inte där mitt på spåret om inte den där odågan Tolstoj. Först blev jag ju glad, förstås, men sedan orolig. Hade han skadat sig? Men nej, så verkade inte vara fallet. Han var bara lat och smart. Hade väl antagligen varit en bra bit bort, börjat springa mot därifrån jag ropade och precis missat oss. Sedan när han hörde oss komma emot honom genom skogen så lade han väl sig sonika och väntade bara. Blev inte ens glad när vi dök upp, utan lät sig bara kopplas och låg kvar en stund och hämtade andan. Det var väl ungefär nu som jag skulle blivit arg. Den där oron som släpper och blir till ilska. Men jag kunde inte annat än att skratta år det hela. Allt hade ju ändå gått bra också, och nu är det bara till att begränsa hans frihet igen till något som jag vet sedan tidigare verkligen fungerar.

 

Efter detta så använde jag mig av min opålitliga inre kompass och bestämde mig för att vi skulle gå på spåret åt en specifik riktning. Att spåret då borde leda mig till stora vägen inom sinom tid. VIlket den också gjorde, men det var ju inte nådigt långt. Och väl vid stora vägen så var det ju nästan 3km till innan vi var hemma. Vi är trötta. Promenaden tog dubbelt så lång tid än vad jag hade tänkt mig, men det kan det ju vara värt när en har två riktigt trötta och skitiga hundar som resultat... Skitiga ja. Jag som hade spenderat morgonen med att borsta Tolstoj ordentligt. Jaja, jag får väl skylla mig själv.