En kan ju tro att när en är ute i skogen och promenerar på vägarna och stigarna, så skall hjortarna tänka när de hör en: "Hey! Det är nog bäst jag sticker in lite djupare i skogen nu, för det låter som om någon kan komma gående här på vägen". Men icke då.

 

Jag körde långlina på Tolstoj idag och begav mig ut på långpromenad nu på morgonen med krafter jag egentligen inte borde ha! Har haft magsjuka och igår åt jag i princip inget, och var inte hungrig till frukosten heller. Känner mig helt konstlad energifull utav sertralinet jag precis börjat ta, och mår faktiskt riktigt kasst. Sådan där kasshet som glöms bort när en är på mysig skogspromenad med hunden.

 

Tolstoj är ju duktig lös, som oftast, men ser han något springa så kan man lita på att han sätter efter om en inte hojtar till vid rätt tillfälle. Och eftersom jag inte kunde lita på att jag kunde säga till vid rätt tillfälle idag, så blev det linan. Så vi gick där i skogen med linan hasandes i marken, och jag såg på Tolstoj att något var lite intressant. Han vädrade inte eller nosade, men han gick lite fortare än vanligt. Inte mycket, men lite. Han var rätt långt framför mig, och DÅ ser jag den, Tolstoj ser den, den ser oss. Då står det en hjorthelvete vid ett träd precis vid skogsvägen. Nu kanske max 3m från Tolstoj. Hjorten sätter såklart upp iväg djupare in i skogen, då ryter jag till innan Tolstoj hunnit reagera (reaktionströg som han är) "NEJ! VÄNTA! (vänta är som vårt stanna). Tolstoj lyssnar lydigt men släpper inte blicken från hjorten. Jag halar snabbt som attan in linan och när jag kommit nära Tolstoj så sätter han nosen i backen och är påväg dit hjorten är. "Men tror du det själv?" säger jag till honom, ganska stolt ändå över att han inte satte efter hjorten även fastän jag visste att det var det han ville mest i hela världen, och än stoltare att han inte skällde på den eller blev rädd för den. Eller kanske vore det bra om han vore lite rädd för de där hjortarna. Hur som helst är jag var väldigt glad över att jag tog linan idag, även fastän det i detta fallet verkade ha gått bra utan.

 

Lite spänning ändå på promenaden, och Tolstoj var faktiskt trött när vi kom hem. Jag kände mig tröttare, kallsvettas lite och det värker lite här och var på ett obehagligt sätt. Har iaf städat, vikit in tvätt, hängt tvätt och skall göra lite mat även fastän jag inte är det minsta hungrig. Superkontig har jag blivit av medicinen, och tycker allt det är lite obehagligt. Obehagligare än tröga hjortar i skogen.

 

Jag tog typ fio bilder på 3 timmar bara, fråga mig inte varför. Men här är häften: