Det finns stunder då jag har tid att blogga, men de stunderna brukar jag spendera helt psykiskt mörbultad i soffan och tycka allmänt synd om mig själv. Allt som skulle komma ur mig i textform skulle vara en massa gnäll, vilket denna blogg har rätt gott om redan (detta inlägg också visar det sig nog). Nu är dock dagens första lugna stund här och jag sitter och bloggar. Igor sitter och kryssar i saker han vill ha i ett reklamblad från Lekia, och Juno tog med sig en "fin" pinne in från promenaden som hon delar broderligt med Tolstoj. Lugn och ro, äntligen!

 

Gården var helt kaosig. Sådär kaosig så att det nästan resulterar i att en tillslut bara ligger i fosterställning och gråter. Det var bara Igors förtjänst, tror nog hundarna blev trötta bara av att se Igor härja runt som en vettvilling hela dagen. En hel dag utav en trött 3åring. Det var nämligen skolfotografering igår, så vi pallrade oss upp i ottan för att kunna komma iväg i tid. Själva fotograferingen gick i ett nafs och vi fick skjuts hemåt, där vardagen blev lite väl tråkig för Igor... Eller, jag vet inte. Jag frågar om det är tråkigt, men han säger att det inte är det. Jag ger honom massvis med uppmärksamhet, men ändå får jag inte en lugn stund. Jag antar att det är lite för att han saknade mig så mycket när han var iväg nu senast, och för att Dallan inte är hemma. Det är ju bara vi nu.

 

Hur som helst är det en ny dag idag. En gråmulen dag som har börjat rätt bra med promenad, jordnötssmörsmackor, säsongens första brasa, SvampBob Fyrkant, bus på resonabel nivå, ännu en promenad och så har Igor intresserat sig för att skriva med skrivstil. Knäppa unge. Idag har jag också knäppt några kort, samt letat både inomhus och utomhus som en galning efter locket till objektivet, som bara försvann utan att jag har en aning om när. I ärlighetens namn så är jag så trött och vimsig och klumpig för tillfället att det närmast går att jämföra med att vara onykter. Och hemmet ser ut därefter, även fastän det värsta stöket beror på hundar och barn, förstås. Men det tar bra med tid och energi att hålla ordning efter dem, att se till att alla har mat, får göra sina toalettbesök och har något roligt att göra däremellan. Tror nog att en frisk människa skulle bli rätt trött hen också...

 

... Eller det är iaf vad jag säger för att trösta mig själv. Plus att jag kan trösta mig själv med att ha rätt bra hundar och barn hos mig ändå. De kommer ju så bra överens, leker så fint, och det är ju inte så att de djävlas med mig på något sätt. Kanske ställer jag för höga krav på mig själv. Kanske kan Igor gott och väl få höra då och då att han är alldeles för intensiv, och att slappa är ju iaf hundarna bra på. Duktiga på promenaderna har de varit allesammans också... Titta! Nu är jag positiv igen. Klappar mig själv på huvudet.

Ps: Locket uppfunnet efter ett röj under ena soffan: