Då var man gräsänkling igen. Sambon är nämligen iväg på ännu en vidareutbildning och när han kommer hem så skall han vara rustad att lära de intagna baskunskapen om hur en tar hand om barn. Den givna följdfrågan var såklart "men vem ska lära oss hur man tar hand om barn?... Nä, men jag tycker faktiskt att vi är bra föräldrar, vi tänker väldigt olika, men det blir oftast rätt. Och som ni ser så har jag bra pli på både hundar och barn, jag sa sitt och de satte sig alla tre (men bara en utav dem förväntade sig inte att få lite hundmat som belöning) 

 

Detta fick mig dock osökt att komma att tänka på detta med barn och hund, hur en del ser sina hundar som barn och en del som upprörs över detta. Jag tänkte därför att jag som har en familj bestående av både barn och hund skulle dra mina tankar kring detta i detta inlägg. Och vi börjar från början, och början i detta fallet är ett möte på MVC när jag var gravid, där jag fick någon rutinfråga angående om jag hade erfarenhet av barn sedan innan. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade det, men att jag hade hund. Barnmorskan svarade då glatt att det var bra, för hundar och små barn är väldigt lika varandra. Jag log då, och jag ler än idag, för jag ser detta som sanning. För visst, hundar är inte människor, men att förneka likheterna och hur en kan ta tillvara på dessa när det kommer till uppfostran och förhållningssätt kan jag tycka är att göra både hunden och barnet en otjänst. 

 

Desto äldre barnet blir, desto mer skiljer sig barnet från hunden på mer än ett sätt, men förhållningssättet behöver inte ändras. Speciellt inte när det kommer till behovet av kärlek, trygghet och andra basala behov, men det antar jag alla ser som självklara likheter så det behövs väl inte ens nämna(?). Däremot så finns det ett annat förhållningssätt som jag tycker är värt att nämna och tänker därför citera familjeterapeuten och författaren Jesper Juul:

 

 

Låter inte det som något en likväl kan applicera på våra hundar? Ett djur som är så präglat på oss människor att de oftast förstår oss bättre än våra medmänniskor. Ett djur som är avlat till att samarbeta med oss inom många olika områden. Jag tror också att om man har den inställningen i sin relation till barn och hundar så blir vardagen roligare, mer lärorik och lättare... eller svårare, beroende på hur man ser det. Skulden till varför problem uppstår hamnar ju iom detta förhållningssätt alltid hos en själv, hunden ville ju göra rätt, barnet ville ju göra rätt, vad gjorde jag för fel?

 

Men låt oss komma till pudelns kärna, detta med att en del motsäger sig att man ser sig som hundens förälder, att man ser hunden som sitt barn. Då främst med oron att detta leder till att man inte tillgodoser hundens behov. Att man inte ser de behov som hunden har för att den är hund. Jag motsätter mig inte att detta fenomen såklart existerar, men jag motsätter mig att det enkom har att göra med att en ser sin hund som sitt barn. Jag ifrågasätter vad en då har för syn på ett barns behov. Ett barn behöver inte bara kärlek och trygghet, utan också individanpassade utvecklande aktiviteter och ramar vilka det är fria agera inom. Barnet, precis som hunden, behöver få utlopp för saker som faller individen naturligt och det hen tycker är roligt.

 

Jag personligen kallar mig stolt för Tolstojs mamma. Jag har haft en likadan fostrande moderlig roll för honom som för min son Igor. Jag använder mig ofta av samma uppfostringsmetoder och försöker vara så rättvis som möjligt. Tolstoj är mitt barn. Mitt hundbarn. Med en hunds behov. Precis som Igor är mitt människobarn med mer mänskliga behov, även fastän det egentligen inte är så stor skillnad.  Jag vet dock att många skulle vilja påpeka att det är stor skillnad, om man verkligen drar det till sin spets. Att jag t.ex inte hyser samma kärlek till min hund/hundar som till mitt barn. För det är väl det som dem som inte har barn brukar få höra, att "vänta du bara tills du får barn". Med det menat att de då kommer få reda på vad "riktig kärlek" är för något. Att den kärlek de känner för sin hund inte går att jämföra med den kärlek de skulle känna för sitt (potentiella) barn, och iom det så är det fel att se sin hund som sitt barn. Till det har jag bara en sak att säga: Vilka är ni att förminska någon annans kärlek? Vilka är ni att sätta ett värde på någon annans känslor?

 

 

Egentligen hade jag velat skriva mer om detta ämne, men jag håller mig till detta som jag skrivit ner i all hast efter vår mysiga promenad. Får kanske återkomma till detta i framtiden om det skulle visa sig att vara av intresse.