Rainbow Arch Over Clouds

För tunna gardiner

Precis som varje morgon så vaknade jag upp och kände att denna dagen, denna dagen så orkar jag fan i mig ingenting. Det tar flera timmar att somna varje natt och denna natten så tappade jag räkningen när det kom till hur många gånger jag vaknade under natten. Att jag sedan hade träningsvärk i fram på låren gjorde inte det hela bättre. Det slog mig att det inte var p.g.a. allt promenerande de senaste veckorna heller, utan att det måste vara för alla långa stunder jag suttit på huk och fotade hundarna igår. Lite pinsamt faktiskt. 
 
Idag sken dock solen, men det finns gardiner, och jag kunde med tanke på alla städning och hundig aktvitet dagarna innan sitta inne och förtränga solen hela dagen om jag ville. Men så fick jag något ryck efter lunch (och jag vet ju att det är lika bra att ta vara på de där rycken) och när hundarna såg att kameraväskan packades så visste de vad som var på G... att de sedan måste vänta i en kvart till medan jag hittar rätt selen och koppel, ändrar mig om vilka selen jag ska ha, hittar rätt skor, får med mig rätt leksak, fyller på en flaska med vatten... ja ni förstår. Hundarna ligger bara i hallen och suckar tillslut. Kan ju inte vara ensam om detta dock. Eller är det bara jag som är så virrig, obeslutsam och är i stort behov utav att rensa ur i hallen?
 
Iväg kom vi, och om jag får skryta lite så hann vi med rätt mycket. Först joggade vi ca 2km, då Juno drar och Tolstoj lufsade slappt bredvid mig. Efter det så blev det bus och simning för vovvarna, och när vi nästan var hemma så fick jag något ryck och vände rakt in mot den stiglösa skogen. Vilket jag ångrar lite, för, varför går hundarna som mönsterhundar vid min sida och trasslar aldrig in sig med kopplet när jag inte håller i det, men så fort jag håller i det så slingrar de runt sig i varje träd och sly och släpar mig ner för branter om jag inte ber dem att vänta på halkrädda mig? Ja, det kan undra, Jag lade dock ett litet matspår till Juno, och så fick de lite bustid i solen då de verkade behöva det.
 
Så då var ännu en hundig och Igorlös dag nästan över. För snart åker Juno hem till sin husse, och jag tänker bara försöka få tiden att gå efter det. För ja, jag saknar faktiskt min lilla knodd, det är allt lite trist utan han hemma. Men han har det bra hos sin farmor nu de här dagarna då Dallan är iväg på hemvärnsövning och vidareutbildning i jobbet. Och jag har det trots allt rätt bra jag med. Och bättre hoppas jag att det blir nu när jag lyckats ta mig in i psykiatrin.
 
Bilder då, med helt fel objektiv då planen var att ta lite macro-bilder i skogen, men som vanligt blev det mest hundbilder:
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: