Rainbow Arch Over Clouds

I princip varje morgon

I princip varje morgon så vaknar jag upp med en dundrande huvudvärk och en värkande kropp. I princip varje morgon så är jag tacksam om jag sovit alls och överlycklig om jag fått sova fem timmar. I princip varje morgon så har jag inte den minsta vilja att stiga upp, och i ärlighetens namn så skulle jag nog inte gjort det om jag inte hade hund och barn att ta hand om. 

Idag är barnet på förskolan och det var bara hundarna att bry sig om på morgonen. Och det är inget jag beklagar mig över, tvärtom! För när jag pallrar mig upp som en halvdement stel gumma på mornarna så är det att gå ut med dem som får mig att känna mig som en frisk människa igen. Iaf efter en stund. Iaf för en stund.

Det är jobbigt för både kropp och knopp att ha ångest dygnet runt. Mina höjdpunkter på dagen är då jag inte känner av den. Hela mitt liv går ut på att jaga stunder då jag slipper den, och att undvika stunder som ökar på den. Så är det visserligen för de flesta, ångest är ju en fullt normal och ytterst vanlig drivkraft, men det finns ju olika grader utav det. Alla går inte omkring med ett konstant tryck över bröstet dag ut och dag in, år ut och år in, som då och då pga småsaker bryter ut i panikattacker. Om en lever livet så så kolapsar man tillslut. De flesta kan så även styra sin ångest i många stunder - min ångest styr mig. Att övervinna den kräver mer än vad jag ibland känner att jag klarar av, och jag kan tydligen inte få hjälp med det hela förrän medicinen har sänkt ångesttröskeln. En tröskel som nu är i höjden för en stund då jag nyligen har ökat på medicineringen. De tror att om jag övervinner ångesten tillräckligt många gånger så kommer den försvinna, något jag har svårt att föreställa mig. Har haft det såhär så länge nu, och det är inte första vändan inom psykiatrin, och inte första gången de har lovat detta utan att det blivit så.

Nu har jag varit så innerlig som jag kan, och det blev dystrare än vad jag hade tänkt, men jag är lite dystrare nu också (skyller på medicinen). Iaf nu när jag kommit in igen efter att spenderat 3h ute i solskenet med mina livs levande ångestdämpare. Att se Juno köra sina vanliga galna vändor mellan dammen, Tolstoj och grävgropen gör en lycklig. Att låta hundarna jobba för sin frukost får en att glömma bort att en har ont. Att sitta och äta sin egen frukost i skogen i sällskap utav dem får en att glömma att man mår illa och har ingen matlust alls. Att känna hur spänningarna släpper medan en rör sig med dem i vacker natur... Ja, alltså, är det så konstigt att en söker dessa stunder? Och vad skulle jag vara utan dem?

 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Sofia:

Styrkekram. Vilken kamp du för varje morgon/dag. Hoppas du får lindring snart. Vet man varför du lider av denna ångest? Går det att bli av med "roten till problemet" typ?

Svar: Tack <3... Har bara blivit ordinerad KBT och medicinering när jag hamnat i mina "svackor", så det har inte rotats tillräckligt för att förstå varför. Denna vända har jag bara blivit omkringskickad mellan psykologer och inte fått någon ordentlig utredning ännu, vilket jag fick en spontan ursäkt för förra veckan från överläkaren. Får se om det blir något gjort åt det bara. Är inte den som tar mig för att ordna upp saker själv liksom :P
Terése Bouvier

2 Nicole:

Det har varit ett bra tag sedan jag var inne regelbundet och läste andras bloggar - så även här. Men såg länken du lagt ut på FB och kände jag måste det idag. Läsa.
Om så bara för att påminna om att du inte är ensam därute och att det finns vi som förstår precis - och som liksom du också skulle stannat i sängen om det inte vore för våra levande ångestdämpare. <3

Skickar en enorm styrkekram! Och som alltid, du tar fantastiskt fina och framförallt stämningsfulla bilder.

Svar: Ännu en stöttande kommentar, blir alldeles gråtmild. Tack <3
Terése Bouvier

3 Jossan:

Sänder lite styrkekramar från mig med! Har inte precis lika mycket ångest som du har, men har andra psykiska problem istället, och även hos mig så hjälper vovven så mycket!

Jag hoppas att psyk kan hjälpa dig nu, att du får medicin som funkar så att du kan börja arbeta med ångesten!

Fortsätt skriv din blogg, har följt dig ett tag nu och det är trevligt att läsa! :)

Svar: Tack snälla du <3 Och det är tur vi har dem, eller, tur att vi har varandra ^^
Terése Bouvier

4 Pudelmatte:

Vi är ju tyvärr många som lever med ångest och går man till vårdcentralen så är bemötandet "sådär". Min läkare menar att alla har svår ångest efter tex en semester. Jag gick hem och skämdes för just nu efter semestern var ju min ångest relativt hanterbar: jag kunde ju trots allt hålla mig på fötter om jag bara hittade något att hålla i. Det är inte svår ångest, det är vardagsångest. Uppenbarligen hade medel-Svensson det värre än så, eftersom de fick svår ångest i samma situation.
(jag kan meddela att när jag hörde mig för i min omgivning såg de ut som stora ? )
Vi är, trots det, några stycken.

Svar: Men herregud! Jag har som tur är inte blivit bemött så som du blev av din läkare, varken på VC eller på öppenpsyk sedan att de tar god tid på sig och inte kan bestämma sig för vilken samtalskontakt jag ska ha, och inte följer upp min medicinering ordentligt är en annan femma. Har också folk omkring mig som förstår hur det är att leva med generell ångest och panikångest, men även de som inte kan relatera alls... hoppas du träffar någon läkare som tar dig på allvar <3
Terése Bouvier

5 johanna:

jag vet precis hur det är! Och vet hur mycket det betyder att få de där stunderna då man bara försöker njuta lite av nuet. Hundarna är otroliga :) kämpa på! <3

Svar: Tack fina du <3
Terése Bouvier

Kommentera här: