I princip varje morgon
Idag är barnet på förskolan och det var bara hundarna att bry sig om på morgonen. Och det är inget jag beklagar mig över, tvärtom! För när jag pallrar mig upp som en halvdement stel gumma på mornarna så är det att gå ut med dem som får mig att känna mig som en frisk människa igen. Iaf efter en stund. Iaf för en stund.
Det är jobbigt för både kropp och knopp att ha ångest dygnet runt. Mina höjdpunkter på dagen är då jag inte känner av den. Hela mitt liv går ut på att jaga stunder då jag slipper den, och att undvika stunder som ökar på den. Så är det visserligen för de flesta, ångest är ju en fullt normal och ytterst vanlig drivkraft, men det finns ju olika grader utav det. Alla går inte omkring med ett konstant tryck över bröstet dag ut och dag in, år ut och år in, som då och då pga småsaker bryter ut i panikattacker. Om en lever livet så så kolapsar man tillslut. De flesta kan så även styra sin ångest i många stunder - min ångest styr mig. Att övervinna den kräver mer än vad jag ibland känner att jag klarar av, och jag kan tydligen inte få hjälp med det hela förrän medicinen har sänkt ångesttröskeln. En tröskel som nu är i höjden för en stund då jag nyligen har ökat på medicineringen. De tror att om jag övervinner ångesten tillräckligt många gånger så kommer den försvinna, något jag har svårt att föreställa mig. Har haft det såhär så länge nu, och det är inte första vändan inom psykiatrin, och inte första gången de har lovat detta utan att det blivit så.
Nu har jag varit så innerlig som jag kan, och det blev dystrare än vad jag hade tänkt, men jag är lite dystrare nu också (skyller på medicinen). Iaf nu när jag kommit in igen efter att spenderat 3h ute i solskenet med mina livs levande ångestdämpare. Att se Juno köra sina vanliga galna vändor mellan dammen, Tolstoj och grävgropen gör en lycklig. Att låta hundarna jobba för sin frukost får en att glömma bort att en har ont. Att sitta och äta sin egen frukost i skogen i sällskap utav dem får en att glömma att man mår illa och har ingen matlust alls. Att känna hur spänningarna släpper medan en rör sig med dem i vacker natur... Ja, alltså, är det så konstigt att en söker dessa stunder? Och vad skulle jag vara utan dem?
Styrkekram. Vilken kamp du för varje morgon/dag. Hoppas du får lindring snart. Vet man varför du lider av denna ångest? Går det att bli av med "roten till problemet" typ?