Mitt lilla barn har blivit så stor. Jag vet att jag inte skriver särskilt mycket om honom här på bloggen, iaf inte jämförelsevis lika mycket som jag skriver om hundarna. Det är just därför att han så stor. Han är en egen person nu, med en stor dos integritet och egen vilja. Han är numera delaktig i godkännandet av de bilder jag tar på honom, t.ex, och jag har alltid värnat om att jag inte ska ge ut för mycket utav honom, utan att för den delen censurera mig själv när det kommer till saker som jag tycker det är kul och viktigt att skriva om. Det är en svår balansgång det där, och jag vet inte om jag har lyckats. 

Vi har haft en tuff resa, jag och Igor. Han har inte varit ett lätt barn, jag har inte varit mitt bästa jag. Men vi har kommit långt, han och jag, och jag är väldigt stolt över mitt roliga, knasiga och intelligenta barn. Ett barn som har lärt sig skriva och läsa helt på egen hand. Ett barn som är tvåapråkig och är mer äk nyfiken på att lära sig ett tredje språk. Ett barn som har utvecklats fantastiskt mycket det senaste året när det kommer till språket och i hantera sina känslor. Från att blivit skickade till barnpsykolog för att inleda en autismutredning så visar han nu inte upp några direkta tecken på autism, visst har han autistiska drag, det har alla barn, men det är sådan skillnad nu mot då.

Nu står han vid sin dator. Eller, min dator. Eller, det var min dator, nu är det hans. Han är en sådan datanörd och manövrerar sig på nätet mellan spel och barnprogram som ett proffs. Jag får helt enkelt installera ett bildredigeringsprogram till "nya" datorn och sluta att bara ta kort med  - och blogga med mobilen. Men bloggar gör jag ju iaf, och nu blev det ett blogginlägg dedikerat till människobarnet.

Jag vet inte hur många gånger under åren som jag har beklagat mig över detta med promenader med hund och barn. Hur många gånger som jag skrivit om att Igor har vägrat gå ut, och när han väl är ute envist skriker sig igenom en timme eller två i vagnen. Ibland måste vi ut. Ibland så bråkar jag inte med honom om det, utan lurar/mutar ut honom eller så får han helt enkelt vara inomhus medan jag aktiverar hundarna på tomten istället. Sen, sen när sambon är hemma så händer det att hundarna får egentid med mig. Vi brukar passa på att köra lite canicross då, och så var planen igår kväll. Men då hände det som sällan händer. Då hände det som inspirerade mig att skriva detta inlägget idag. Igor skulle prompt med! Juno hade ju precis kommit hit, och även fastän Igor sällan erkänner det, så gillar han henne sååå mycket. För inte allt för länge sedan så blev han jätteledsen för att hon inte skulle följa med i bilen, och det går inte en dag utan att han gosar ner sig hos henne. Och nu, igår kväll, så ville han ju såklart vara med henne på promenad. Han ville också vara med mig. Han ville berätta på svenska vad som hade hänt på förskolan. För första gången någonsin så berättade han utan att jag behövde ställa ja och nej-frågor. Jag behövde inte fråga alls. Han berättade och jag lyssnade, ojade och ställde följdfrågor. Det var supermysigt. Det var helt perfekt... tills hundarna fick busryck (Juno hade ju precis kommit) och gjorde illa mig med kopplen, vill säga. 

Det har varit svårt genom åren att få detta med krävande hund och krävande barn att gå ihop. Under spädbarnstiden var det nästintill omöjligt. Allt var så dåligt tajmat, jag hade sådan förbaskad otur. Tolstoj som var i värsta unghundsåren, Igor som aldrig var nöjd och bara skrek och skrek. Jag, som levt med livslång generell ångest och fick en sköldkörtelrubbning på det, svår förlossning med lång läkningstid... ja, det var kaos. Men man gjorde så gott man kunde, och vi var ändå två. Trots detta så har kan jag inte beskriva tiden annat än som traumatisk. Det kan vara så att alla i familjen bär med sig något utav denna tid, något som inte är positivt. Det som däremot är positivt är att allt som inte är den tiden, de där första två åren efter att Igor föddes, all utveckling och framsteg man har sett, både när det kommer till hund och barn, gör en så glad och stolt. Som när förskoleläraren sa att Igor lätt blir ledsen av motgångar/när han inte får som han vill, och jag då frågar "men det går väl över fort?", läraren svarar "ja" och jag säger då glatt att det är ju jättebra, förut kunde han ju skrika i timmar slåss och rivas. Så var det ju på inskolningen, numera så är det bara att bekräfta hans känslor, trösta och att vänta några minuter. Om han är trött och hungrig så får han dock oftast som han vill om han inte ställer orimliga krav. Och desto mer han kan uttrycka och motivera vad han vill, desto större chans är det att det går att kompromissa. Detta har fungerat bra för mig och Igor, och våra dagar med varandra är numera väldigt harmoniska.

Jag är dock heltidssjukriven nu och för en tid framöver. Jag har det på papper för att Igor skall kunna gå på förskolan fler timmar i veckan, vilket gynnar både honom och mig. Det känns dock ovant att ha honom där så många dagar. Att se så lite utav honom, och att tänka sig att det är så i de flesta svenska familjer. Samtidigt är det skönt. Jag kan nämligen inte ge honom det han behöver för att utvecklas, och en del dagar kan jag inte ge honom mycket alls utöver de mest basala saker plus massa mys, härlig natur och umgänge med djur, förstås. 

Hundarna tycker förstås också att det är skönt. Och jag tänker mycket på hur det skulle vara att få hem en valp. Jag har varit extremt valpsugen enda sedan vardagen med Igor börjat flyta på. Att ha Juno här så pass mycket som hon är trodde jag skulle dämpa valpsuget, för jag vet att vi egentligen inte har ekonomin för ännu en stor hund. Men att ha två hundar här får mig bara att vilja ha ännu fler. Helst typ fem. Och detta med att ha ännu ett barn känns inte helt främmande heller. Men hur skall jag få allt att passa in? Tolstoj börjar bli gammal, jag är sjuk och riskerar att ha en lika jobbig graviditet, förlossning och spädbarnstid. Det jag byggt upp med Igor kan ju komma att gå käpprätt åt helvete när som helst, och valpar och unghundar ÄR jobbiga. Hur fan ska allt gå ihop? Oftast känns det bara som onödigt risktagande, samtidigt som det finns en stark längtan att ha ett harmoniskt liv med hundar och barn. Bara det faktum att detta Igor-dedikerade inlägg blev till ett hund-och-barn-inlägg är ju ett bevis på det. Jag vill inte ha det ena utan det andra. Eller, jag vill snarare absolut ha fler hundar, och vet nu att med lite tur och flyt så kan det fungera med ännu ett till barn. När jag är friskare, vill säga. Vilket i sin tur innebär att jag hoppas och tror på att bli friskare, vilket i sig är något positivt. 

Nu sitter jag här och slänger ur mig saker jag tänkt och känt länge, det känns som en positiv grej men kanske inte är särskilt läsvärt(?) Skulle bli ett par korts stycken om Igor, men det handlar aldrig bara om Igor. Han är en del i ett det så fånigt kallade "livspusslet", en del i mina drömmar och tankar om framtidrn. Kanske är det bra att jag får ner mina tankar i text istället för att bara älta allt i skallen och bygga på min ångest. Kanske hoppas jag på stöd, tankar och erfarenheter? Jag vet inte, men för er som orkat läsa er igenom denna smärre uppsats utan konkreta frågor, så avrundar jag nu med en gammal bild på en uttrycksfull (då) tvååring.